tisdag 27 april 2010

Dag 5 och 6

Innan jag fortsätter med min redogörelse vill jag passa på att tacka alla er som besöker min blogg och i synnerhet er som lämnar goa kommentarer trots att jag själv på grund av min stora arbetsmängd inte en någon god bloggvän just nu.

På fredag morgon började paniken i fråga om hemresan krypa fram och vi försökte surfa på en massa möjligheter så fort vi slog upp ögonen på morgonen. Det såg mörkt ut, så vi tog en paus, tog bussen ut till Towern, gick upp på Tower Bridge, lunchade litet lätt där ute, varefter C åkte tillbaka till hotellet för att surfa utresemöjligheter.




Vi andra åkte iväg till Camden, för den marknaden hade ju herrarna missat på tisdag. När vi sett tillräckligt, åkte vi tillbaka till hotellet, och det var då den riktiga hemresejakten började. Tyvärr var inget ännu bokat när vi lade oss på fredag kväll, men så fort jag vaknade på lördag morgon, som ju ursprungligen var den dag vi skulle åka hem, fortsatte jag att söka utvägar. Då hittade jag äntligen ett båtbolag som tog fotpassagerare och bokade resan direkt. Därefter hann jag ringa samtliga hotell och nästan alla bread & breakfast i de tre städerna som ligger närmast utresehamnen, innan vårt hotell kunde bekräfta att vi får stanna där en natt till. Under tiden som jag ringde hotellen hade Hasse ringt taxibolaget därifrån vi bokat taxi till flygfältet för att förhandla med dem om att skjutsa oss till Newhaven istället för till Stansted. So far, so good.

Nöjda med morgonens insatser gav vi oss iväg ut i vimlet en sista gång. Ungdomarna gjorde London på egen hand, medan Hasse, C och jag gav oss iväg för att försöka få tag på interrailbiljetter. Tågstationen i vårt kvarter skickade oss till en resebyrå i Piccadilly, men när vi äntligen hittade rätt adress (gatunumreringen i London kommer vi aldrig att bli kloka på), visade det sig att byrån hade flyttat. Jag frågade inne i en klädaffär vart den flyttat, och de dirigerade oss till High Holborn. Vi skyndade oss tillbaka till tunnelbanestationen och åkte iväg till Holborn. High Holborn gick förstås åt två håll från stationen, så Hasse gick åt ett håll och vi damer åt ett annat, men ingen resebyrå hittade vi. Vi gick in till ett hotell och begärde HJÄLP med stora bokstäver. Receptionisten var mycket hjälpsam – han såg säkert paniken i våra ögon – och letade reda på rätt adress, och så fick vi åka tillbaka till Piccadilly, därifrån vi en stund tidigare kommit! Det tog bara någon minut att hitta rätt adress, men döm om vår besvikelse när vi såg kön, som var 1,5 kvarter lång!

Vi stod och köade i 1,5 timmar tills en dam kom ut och sade att de bara säljer Eurostarbiljetter (snabbtåg från London till Paris) och att alla som har annat ärende får gå därifrån. Vilket antiklimax efter alla morgonens vedermödor!

Nu visste vi inte om det fanns annat vi kunde göra än att ta den där färjan till Frankrike och arbeta oss vidare därifrån, så vi hoppade på ett tunnelbanetåg igen och åkte ut till Richmond, en av förstäderna litet längre utanför stan. Den stadsdelen var en av de programpunkter Hasse och jag absolut ville hinna se, där bor nämligen Pete Townshend från The Who. Vi lunchade på ett hak och gick sedan upp för backen mot Petes hus, stannade och beundrade utsikten där ett tag, knäppte några foton och gick tillbaka i riktning mot t-banestationen med en avstickare i en mataffär för att handla litet färdkost till följande dag.





Resten av kvällen tillbringade vi på hotellrummet surfande tågtidtabeller i norra Europa. Mycket klokare blev vi inte, men vi tänkte i alla fall satsa på att ta oss till Paris, och därifrån vidare österut. Så blev det ju till slut inte, men hem kom vi ju i alla fall, efter många om och men.

Lördagskvällens middag bestod av fish and chips som ungarna hämtade åt oss från en närbelägen kiosk. Londonresan led mot sitt slut. Veckan hade varit en tiopoängare om inte slutet förstört det hela. En hel del hann vi i alla fall se, och ingen kan skylla oss för att inte ta ut det mesta av allt. Det jag ångrar så här i efterskott är att jag inte hade fram kameran oftare, men ibland blir man så ivrig så man glömmer sådant. Minnena finns kvar också utan bildbevis.

Litet motvilligt måste jag medge att jag tyckte det var roligt att resa, och jag blev faktiskt mer förtjust i London den här gången än under mina tidigare besök där. Jag hoppas att vi kan åka tillbaka någon dag, för mycket är fortfarande osett och oupplevt i den staden.

En sak har denna resa lärt oss – att alltid ha en plan B ifall något skiter sig. Kolla i förväg hur du ska ta dig hem ifall om. Vi hade verkligen varit illa ute om jag inte haft med min lilla dator, för hotellpersonalen ville inte alls bistå med hjälp, de två datorerna i hotellobbyn var ständigt upptagna, ambassaden var stängd, och ingen visst något om tågbiljetter ut ur England på de otaliga ställen där vi frågade, och ingen kunde dirigera oss rätt. Att själv tänka logiskt och hitta rätt är svårt när stressen och paniken slår till. Vi hade turen att ha flera hjärnor som fungerade någorlunda, men om man är ensam, kan det vara svårt att fokusera och hitta rätt.
Det är kanske inte världens enklaste sak att resa med ett sällskap på åtta personer i ett Europa som är fullsmockat med resenärer som är på fel plats vid fel tidpunkt, men det var aldrig tal om att vi skulle dela på oss under resans gång, och vi lyckades ju ändå ta oss hem rätt fort även om vi var så många. Vårt motto under hemresan blev Keep calm and carry on (även om vi inte lyckades hålla oss till devisen alla gånger), samma text som fanns på en vattenflaska i stål som jag köpte under veckan i London :-)

13 kommentarer:

Livet på Vestergård sa...

Härliga bilder och så bra skrivet om resan ! Visst är det roligt att resa (bara man slipper hem när det är tänkt!)
Hoppas att du hinner i kapp med jobbet.

Monica sa...

Hej Ingela!
Läser med stort intresse dina reseinlägg. Va skönt det måste vara att äntligen vara hemma. Ni fick nog reseminnen som ni aldrig kommer att glömma!
Kram!

StrandviksVillan sa...

Voi voi... Nåja, slutet gott allting gott!
Och god var ju även resan till största delen :)

Men nu vill vi se vad du har shoppat :D

Hoppas du hinner med dina arbetsuppgifter utan att stressa ihjäl dig nu.

Hugs!!

syssi sa...

Vilka fina bilder du tagit å resebeskrivningen tar en med på era upplevelser å strapatser. Tur att ni kom helskinnade hem allihopa, säkert en resa ni aldrig glömmer på grund av alla motgångar med hemresan.

LenaEva sa...

Man förstår ju att det varit en oförglömlig resa i olika hänseenden, om ett tag kommer man mest ihåg det roliga i allt o kan skratta åt det men det är ju viktigt också att precis som du skriver ha en plan B. Jag får iallafall vatten på min kvarn att INTE åka på solsemester=)

Signe 1 sa...

Ja det var mig en riktig resa ni fick uppleva vännen, nåt att berätta för barnbarnen sen,*ler*. Hoppas det inte händer nåt när vi åker till Milano nu i maj, peppar peppar...
Take care!!
KramkramS.

Lyckoslanten sa...

Fina bilder och jag noterar grönt gräs! Ni fick verkligen uppleva massor och jag begriper inte hur du minns och kan återge allt, men du har väl dina knep! Nu får vi njuta av det vi har här hemma trots dagens trista väder. "Wear sandals and pretend it's warm!"

Nyanser av vitt sa...

Härligt att ni höll modet uppe trots hemreseproblem. Rätta takter vännen för det blir ju inte ett dugg bättre av att man deppar ihop
KRAM

Gugi sa...

Jag tycker att ni alla gjorde ert bästa och var jätteduktiga på att ordna och ta reda på möjligheter att komma hem så fort som möjligt! Själv skulle jag nog inte ha klarat mig ens hälften så bra! Det är minsann inte lätt att klara sig i Frankrike eftersom de är så okunniga på engelskan... Strongt gjort plus ett extra äventyr ;o)

Kram,

Louise sa...

Fasingen vilken story!!

Kamomilla sa...

Ni har varit så duktiga! Bra med språkkunskap, smart huvud och fint sällskap. Då klarar man sig långt!

Ni kan vara stolta!

Snäckskalsdalen sa...

"Why, Sir, you find no man, at all intellectual, who is willing to leave London. No, Sir, when a man is tired of London, he is tired of life; for there is in London all that life can afford."
— Samuel Johnson

....fast nu var det jag som citerade doktor Johnson......men på den tiden hade man inte livet så uppstyrt som vi har.
Det är jättekul att läsa din reseberättelse!
Kram

Taina sa...

Vad dråpligt att det skulle få ett sådant slut. Sista dagen gick ju åt till att fixa för hemresan...men ni tycks ha haft en fin vistelse och jag tycker du har fångat många fina bilder!

Kram