Hemresan 18-21 april

På söndag morgon den 18 april var det väckning halv fem. Vi duschade, klädde på oss, drack lite snabbkaffe och packade de sista tillbehören. Kvart över fem hade vi packat in oss i taxin och startade mot Newhaven. Taxin hade vi egentligen redan bokat till halv fem morgonen innan, men eftersom vi inte kom iväg med vårt planerade flyg, hade vi lyckats övertala taxifirman att skjutsa oss till Newhaven i stället. Vi fick givetvis betala en extra slant för att åka ända till Newhaven på sydkusten.

I Newhaven satt redan en hel drös med människor och väntade på den avgående färjan, och efter nästan två timmars väntande fick vi äntligen gå ombord. Båten avgick en halv timme senare än beräknat, d.v.s. klockan tio.

Fyra timmar senare var vi framme i Dieppe, Frankrike. Det fanns ingen skyltning överhuvudtaget i hamnen, så jag gick för att fråga ett par tullgubbar hur vi skulle ta oss till järnvägsstationen. De bara ryckte på axlarna när jag frågade på engelska, och inte kom jag ihåg vad järnvägsstation heter på franska, så jag försökte med ordet för tåg och då kom det en lång harang ur vilken jag snappade upp två ord: två broar. Vi lade av i väg i den riktning gubbarna visat mot och kom över första bron och sen stod vi igen med tummen i munnen och funderade vilket väderstreck vi skulle satsa på härnäst. Jag frågade ett äldre par som kom gående, och i det skedet hade jag redan kommit ihåg att tågstation heter gare. Vi fick rätt riktning igen, hittade den andra bron och också tågstationen så småningom.

Väl framme i biljettkön hörde jag att någon talade norska, så jag frågade vilken väg de tänkte åka. De skulle till Lille, där de hade en hyrbil som väntade. Vi hade tänkt åka till Paris för att få tag på biljetter - helst interraildito - för att komma norrut så billigt som möljligt, men nappade på norrmännens idé och beslöt oss för att söka oss mot Lille istället. Damen i biljettluckan var först lite motvillig till att skriva ut biljetter dit i stället för till Paris, men vi stod på oss och fick henne att samarbeta till slut. För att göra saken lite svårare för oss pågick det en tågstrejk i Frankrike den helgen, så antalet tågturer var färre än vanligt och vi blev tvungna att åka buss från Dieppe till Serqueux. Vi åkte genom många mysiga byar i norra Frankrike och fick se en massa tjusiga hus och faktiskt fler kyrkor än människor denna söndagseftermiddag. Väl framme i Serquex hoppade vi av bussen och väntade i tre kvart innan tåget till Lille anlände. Tåget var proppfullt, men efter några stationer hade hela sällskapet på åtta personer lyckats hitta sittplatser.

Efter att vi åkt tåg i cirka en och en halv timme kom tåget inte längre iväg från stationen. Vi väntade och väntade, fick höra i högtalaren om probleme mechanique, väntade och väntade igen tills någon återigen stönade något i högtalaren, vilket ledde till att samtliga resenären studsade upp ur sina bänkar och började slita ner resväskor från hyllorna. Jag skrek (skulle inte ha lyckats göra mig hörd annars) och frågade vad som händer och fick höra att vi ska till ett annat tåg på perrong nio. Snabbt iväg för att informera hela mitt sällskap och så följde vi strömmen av människor till följande tåg. Framme i Lille hade samtliga tåg vidare österut gått, men genom att läsa informationstavlor förstod vi att det finns en annan tågstation i närheten så vi styrde kosan dit för att höra oss för om det fanns någon möjlighet att komma österut därifrån. Det gjorde det förstås inte, och inte kunde de sälja interrailbiljetter där heller. Gubben i biljettluckan visste knappt vad interrail var, men sa att stationen vi anlänt till nog vet mer om den saken. Nästa anhalt var biluthyrningarna, och den enda som fortfarande hade öppet var Avis, där vi sprang på norrmännen jag talat med i Dieppe. Ingen tillräckligt stor bil fanns dock för vårt gäng, så vi fick gå därifrån med svansen mellan benen. Nu gällde det att hitta ett billigt hotell att övernatta på. Lyckligtvis fanns det fyra lediga rum på första stället vi sprang på, så vi lyckades få 5-6 timmars nattsömn den natten. Mannen i receptionen i Lille var den enda vi träffat på under dagen som kunde tala engelska så att vi förstod exakt vad han menade. Hittills hade alla andra diskussioner gått på frenchelska, och att tolka vad folk egentligen menade var verkligen en utmaning.

Utmaningarna fortsatte på tisdag när tre av oss stod i biljettkön på stationen sex på morgonen. Första tåget österut gick 7:06, så vi fick ringa dem som stannat kvar i sängen och säga att de skulle skynda sig för att hinna i tid. Biljettbyrån som skulle kunna sälja interrailbiljetter öppnade inte förrän 8, så dit for den chansen.

Från Lille åkte vi vidare till Tournai, där vi bytte tåg för att komma till Bryssel. Nu hade vi förhoppningar om att äntligen få tag på våra efterlängtade interrailbiljetter, men tji fick vi även där. Vi fick bara köpa biljetter till nästa anhalt, som var Liege, även det i Belgien. Jag kan fortsättningsvis inte förstå varför det inte gick att köpa biljetter längre en någon anhalt längre fram. Redan i slutet av 80-talet kunde vi när jag jobbade på resebyrå i princip sälja biljetter till vilken plats i världen som helst, och då var världen inte alls lika datoriserad som den är idag.

I Liege var det full panik igen, för därifrån var alla tåg och bussar fulla för resten av dagen. Gubben i biljettkassan bara ryckte på axlarna och sa att allt är fullt, det finns inget han kan göra. Han bjöd ut tåg till Hamburg via Köln nästan ett dygn senare. Vi var nära att nappa på det erbjudandet, men C, den andra mamman i vårt sällskap sa att vi nog måste kolla biluthyrningar innan vi bokar biljetterna, så vi tog chansen och gick därifrån. Till turistinformationen. Inte ens där var språkkunskaperna så goda som man hade önskat, men vi fick i alla fall en karta där damen i luckan prickat i åt vilket håll biluthyringsfirmorna fanns. Det blev kalla handen på första stället, inga tillräckligt stora bilar fanns till förfogande, och dessutom skulle vi inte ha fått ta bilen över gränsen till Tyskland. Samma sak på följande ställe, där gubben inte talade ett endaste ord engelska. På Avis kunde vi äntligen kommunicera relativt obehindrat och där fick vi höra att det KANSKE finns en bil vi kunde få på flygplatsen i BRYSSEL, varifrån vi just kommit.

Aldrig i livet att vi backar tillbaka för att kolla OM det eventuellt finns en bil där!

Vi frågade hur långt det är till Köln och om man eventuellt kunde åka taxi dit. Till vår lycka fanns det en taxibyrå precis över gatan, men den var förstås stängd. Hasse gick tillbaka till Avis och frågade om de kunde ringa taxifirman därifrån för att höra vad taxin kunde tänkas kosta. De var så behjälpliga så, och priset som taxifirman uppgav accepterade vi, så vi gick ut tillbaka och väntade sedan i tio minuter innan taxin kom. Först åkte vi via tågstationen där ungarna och alla våra resväskor väntade på oss. Framme i Köln var vi en timme och tjugo minuter senare.

I Köln lyckades vi köpa biljetter ända till Hamburg, men från Hamburg skulle vi inte komma vidare den dagen eftersom alla tåg var fulla. Vi undrade om det inte gick lokaltåg och det hade varit en möljlighet om vi inte hade något emot att byta tåg 4-5 gånger på vägen. I det skedet hade vi redan hoppat av och på tåg så pass många gånger att några byten till inte skulle ha gjort till eller från. När damen i biljettkassan skulle börja kolla avgångar, gav hennes dator upp, och när hon efter en lång väntan äntligen fick igång datorn igen, ville hon inte längre sälja lokaltågsbiljetter till oss. Hon, liksom alla andra vi talat med de senaste två dagarna, ville bara bli av med oss.

I Köln hann vi slänga i oss lite mat på stående fot innan tåget avgick.

Under resan genom Tyskland fick Hasse av en händelse syn på en tågtidtabell och i den såg han att det skulle gå ett tåg till Rostock tjugo minuter efter att vi anländer till Hamburg. Då började en telefonmaraton av sällan skådat slag. Jag ringde mamma hemma i Finland och bad henne surfa färjor från Rostock och när hon hittat rätt, ringde Hasse till Trelleborg för att boka plats. Han ringde minst tio gånger, för mellan varven tappade han signalen, men till slut fick han vårt bokningsnummer och allt såg ljust ut igen. Det gällde att springa så fort man kunde i Hamburg, så vi morsor gjorde en rusch, medan resten sökte rätt perrong. Kön till biljettluckan var kilometerlång, så C ställde sig där medan jag försökte förstå mig på biljettautomaten. Jag fick hjälp av ett amerikanskt par, men vi lyckades ändå inte klura ut hur automaten funkade. Elva minuter kvar till avgång. Jag sa att jag måste komma fram till luckan, men de sa att man absolut måste ha könummer, så jag rusade iväg och ryckte en stationstjänsteman i ärmen och hon kom och hjälpte mig och C att köpa biljetter ur automaten. Med två minuters marginal hittade vi resten av gänget på perrongen och hann stiga på tåget innan avfärd.

Framme i Rostock sa jag till resesällskapet att ta reda på varifrån lokaltåget går till hamnen medan jag fixar biljetter. Inte heller här förstod jag mig på biljettautomaten, så jag fick leta reda på någon som kunde hjälpa mig. När jag sedan laddat i pengarna i myntinkastet och apparaten började skriva ut mina biljetter, kom Lukas rusande och sa att tåget redan gått. Hasse hade frågat någon som sagt att det går ett annat tåg från perrong 1 eller 2, så vi rusade dit, mer nervösa än tidigare under resan. På båda sidorna av perrongen stod tåg, men vi visste inte vart tågen var på väg, så vi hoppade på det ena, frågade första bästa människa som kom emot om tåget går till Hafen, och då började hon svamla något om Travemünde. Panik! Det var inte dit vi var på väg. En av oss var färdig att dra i nödbromsen, för tåget rullade redan från stationen, men jag fick det förhindrat, för det om något hade ju blivit dyrt för oss... På följande station rusade vi ut, nerför trappor och rakt ut i en mörk stadsdel som vi inte visste om den tillhörde Rostock eller någon annan stad. Ingen skyltning om taxi, bussar eller något annat heller. Jag lyckades stoppa ett par cyklister för att fråga var vi var, och vi fick bekräftat att vi fortfarande var i Rostock. Jag undrade om de visste numret till taxin, men fick en axelryckning till svar. Därefter rusade jag ut på gatan och hejdade en stor van och frågade om föraren kunde köra oss till hamnen, för nu var det bråttom. Han var på väg till jobbet, så han kunde inte hjälpa oss, men han ringde sin vän som kör taxi och lyckades fixa en bil till oss. Samtidigt hade det andra paret i vårt sällskap stannat en annan bil som också ringt taxin, så då hade vi två på väg till korsningen där vi stod!

Mellankommentar: det var inte Travemünde damen jag pratade med hade mumlat om, utan Warmünde, som är Rostocks uthamn och färjeterminal. Vi hade alltså hoppat av rätt tåg!

Vi hoppade i den första taxin som kom och struntade i den andra. Sedan gällde det att få chauffören att förstå att det var BRÅTTOM, och hon gjorde verkligen sitt bästa. Jag rusade med bokningsnumret till check-in medan någon betalade taxin och resten packade ur bilen. Vad skönt det var sedan att komma ombord på färjan och veta att man hade några timmar tid att återhämta sig efter alla dagens vedermödor.

Jag ringde min kompis i Ystad och bad honom kolla upp hyrbilar, bussar och tåg från Trelleborg till Stockholm. Vi kom fram till att det billigaste alternativet för oss vore buss, så det skulle vi i första hand satsa på väl framme i Sverige på tisdag morgon. Vid färjeterminalen fanns ingen skyltning mot bussterminalen, så jag gick för att fråga de taxichaufförer som stod där och väntade på sina kunder. Tillsammans med en drös andra människor började vi traska iväg i den riktning taxichaufförerna visat. I en korsning stannade vi, för gubbarna i vårt sällskap skulle ta ut pengar ur en automat. Under tiden hade resten av alla som var på väg till bussterminalen vikit av åt ett annat håll än taxichauffören sagt eftersom någon lustigkurre vridit på den skylt som visade åt vilket håll terminalen ligger. Jag gick en bit åt samma håll som de övriga gått tills jag mötte en man som såg ut att vara från orten. Han bekräftade taxichaufförens direktiv, så jag vände om, plockade upp mitt sällskap och så hittade vi fram till slut. Vart alla de andra som gick åt fel håll hamnade, funderar jag fortfarande på.

Bussen till Malmö kom nästan genast. I Malmö parkerade vi gänget i SJ:s biljettkontor, jag ställde mig i kön och C och Hasse for för att söka något ställe där vi eventuellt kunde köpa bussbiljetter. Det fanns plats på tåget till Stockholm, men att välja tåg hade blivit nästan dubbelt så dyrt som med buss, så jag undrade om jag kunde köpa bussbiljetter när jag ända var där. Det gick inte, så jag fick backa därifrån. I samma veva kom C tillbaka för att berätta att hon hittat Skånebussars biljettförsäljning. Vi gick dit, ville köpa åtta biljetter och fick biljettförsäljarens ögon att stå rakt ut ur ansiktet. Han såg väldigt bekymrad ut först, men plötsligt sa han att det dykt upp en massa lediga platser. Det visade sig en stund senare att Hasse hittat bussterminalen och att han var där och också ville köpa åtta biljetter, varvid det plötsligt lagts till en extra buss på rutten (åtminstone den andra extrabussen vid samma tidpunkt). Jag hoppade bokstavligen jämfota när jag äntligen hade biljetterna i min hand!

När vi väl hade våra bussbiljetter började operation skaffa färjebiljetter. Hasse i en telefon, C i en och jag på en av tågstationens datorer. Av någon outgrundlig anledning hade Viking Line inga avgångar den dagen, och även Siljas färjor var fulla. Vi försökte med alla andra bolag som kör mellan länderna, men icke sa nicke. Allt var fullt. Så kom C ihåg att hon har en bekant som jobbar på Silja Line, så hon ringde honom och fick ett nummer till ett försäljningskontor i Mariehamn. Där lyckades hon boka däcksplatser åt oss till kvällsbåten. Hurra och mera jämfotahopp!

När vi sedan gått till bussterminalen i Malmö stod där två bussar som skulle gå till Stockholm. Vi fick inte rum på de bussarna eftersom vi var så många, men vi ombads vänta på nästa buss. Den kom iväg lite sent och chauffören sa att resan kommer att ta nio timmar eftersom han måste ta sin lagstadgade långa paus under dagens lopp. Vi satt som på nålar, för vi hade knappt om tid i Stockholm och skulle förmodligen inte hinna ta oss till hamnen i tid. Vi diskuterade med chauffören i några omgångar under resan och pausen, så efter pausen frågade chauffören resten av gänget i bussen om de kunde gå med på att han kör oss till Värtahamnen innan han kör resten till Centralstationen. Alla i bussen var väldigt förstående och inte en endaste en opponerade sig. Finlands sak är vår, sa de, och vi är dem evigt tacksamma!

Vad skönt det var att äntligen vara på färjan och närma sig vårt älskade Finland! Sent på kvällen kom ett svenskt par fram till Lukas och Fanny och berättade att de dubbelbokat en hytt och undrade om ungdomarna ville ha den extra hytten. De tre minsta personerna klämde in sig i hytten, medan resten tillbringade natten sittande, halvliggande eller liggande i allmänna utrymmen.

På färjan såg jag en halvbekant här hemifrån, så jag gick fram till henne och frågade om de hade rum i bilen för några extra personer. Efter att ha hört om vår mardrömsresa sade de att de kan stuva om prylarna i sin bil, så att Lukas och Ian skulle kunna klämma sig in och få åka raka spåret hem.

Vi övriga tog sedan bussen från hamnen till torget i Åbo, därifrån vidare med en annan buss till tågstationen. På tågstationen köpte vi biljetter till Tammerfors, där våra bilar väntat på oss sedan en och en halv vecka tillbaka. Från tågstationen i Tammerfors tog vi taxi till flygfältet och bilen hem. Vilken obeskrivligt underbar känsla att äntligen få låsa upp dörren här hemma! Vi var slitna, många pengar fattigare, men samtidigt många erfarenheter rikare. Det tar nog ett tag innan jag vågar mig på en ny resa, I tells ya.

Visst, vi har ju gjort London också, men det är en helt annan historia.