Kamomilla undrade i en kommentar till mitt förra inlägg hur jag kommit över min flygrädsla. Flygrädd ha jag alltid varit, och jag har varit med om en del incidenter som inte gjort saken bättre. Mellan 1997 och 2010 vägrade jag att kliva på ett flygplan, men till slut tog jag mig i kragen och bestämde mig för att jag måste "face my fears" och inte låta rädslan begränsa mig längre. Eller åtminstone inte låta den begränsa mig i samma omfattning längre. En del av flygrädslan bottnade också i att jag var rädd för att mina söner inte skulle klara sig (lika bra) om de blev moderlösa, men nu är de ju vuxna, och jag vet att de kan stå på egna ben. Jag vill fortfarande inte resa långt, vilket skulle innebära många timmar i ett flygplan, men en resa på två, tre timmar klarar jag av, om än med hjärtat i halsgropen mest hela tiden. Lyckligtvis har jag min stora stöd i livet bredvid mig i planet, och i och med att han själv också haft flyglicens, kan han lugna ner mig när jag blir nervös av olika mer eller mindre konstiga ljud under flygturen.
 |
| Mobilbild |
Ändock drar jag en djup suck av lättnad varje gång jag kliver ur ett plan och har fast mark under jorden igen. Och ja, ja, jag vet allt det där om att flyget är det säkraste sättet att resa. I min föreställningsvärld klingar det för döva öron.
8 comments:
Tänk att det finns en människa
som känner precis likadant
som mig.
Men jag har faktiskt varit
till Thailand men det var
JOBBIGT.
Men dom senaste åren har
vi rest mycket och det har
hjälp mig mycke
Ulrika
Jag vet vad du menar. Jag vet.
OCh ju mer man flyger desto mer turbolens, oväder och förseningar etc drabbas man av.
Jag har bestämt mig för att rädslan inte får bestämma över mitt liv.
Skulle den göra det skulle jag inte komma långt. Jag skulle inte kunna resa hem etc.
Jag försöker tänka att "det är säkert" etc.
OCH har vi väl kommit upp på marschhöjd då kopplar jag av.
Tutbolens bekommer mig inte så mkt längre.
Men just sug vid landningar, luftgropar, cirklingar etc är jobbiga.
Men det går ju nästan alltid bra, så...
Det kommer att bli lugnt för dig att flyga till London.
Alla ggr.
Kramar!!
När man tänker på det, rent känslomässigt, så är det ju verkligen underligt att en "silverfågel" full med folk och last kan åka och åka och åka däruppe i luften, men det går ju faktiskt. Och riktigt bra också!
Först i mitt liv var jag inte det minsta flygrädd, men sen flög jag så mycket så då kom vidskepligheten ikapp mig och jag tyckte att det var nog underligt i alla fall, att jag inte trillade ner, men då bad jag doktorn skriva ut ett lugnande piller och det var nog starkt för jag reste långt och minns ingenting annat än att det var himla härligt. Sedan dess har jag aldrig tagit något piller och sen dess är jag inte heller flygrädd längre! Det var ganska skönt för jag lyckades skärra upp alla runt mig genom att gripa tag i deras armar så fort motorerna ändrade ljud eller liknande.....
Men du är duktig som klarar av det på egen hand, utan piller!
Agneta kram
Jag minns första gången var det nog lite spännande för mig ,det är som värst det där att starta och landa ,jag med mina trånga örongångar.Men sedan man varit på andra sidan jorden så började det gå bättre ,fast jag hade lite ångest över att åka över Atlanten för ramlar man ner där så är man där .Hoppas du dina flygresor går bra ,Nette
Jag är inte flygrädd, men jag kan verkligen förstå att man kan vara det.
Själv känner jag ungefär samma sak när det gäller att åka båt(färja). Vägrade därför länge att åka till Legoland (och bron med en tunnel under vattnet var ju ÄNNU värre. Men nu har vi faktiskt varit där två ggr. Men några timmar räcker, skulle aldrig ge mig ut på nån längre tur.
Tur i alla fall att du övervunnit din rädsla och kan åka till London, speciellt när ni nu fick tag i biljetterna!
Kram Pernilla
Vilken tur att du inte låtit rädslan begränsa dig mera,tänk vad mycket du skulle gått miste om isåfall!
...och snart får du flyga igen, och se en super konsert! Härligt!
Ha det bra!
Tack för ditt svar! Önskar jag också ska våga en dag...
Post a Comment