London revisited, part umpteen

Vi anlände till vår favoritstad nr. 1 på fredag eftermiddag, och efter att vi checkat in på vårt ruffiga hotell drog vi genast till Hammersmith och lite shopping. På shoppinglistan så här i inledningen av vår resa stod skavsårsplåster till mina fossingar och silicone pads till mina skor - för en gångs skull kom jag ihåg att vara lite förutseende. Hasse höll på att dåna av hungersnöd innan jag ansåg oss vara mogna nog att ta en liten matpaus.

På lördag gav vi oss iväg tidigt från hotellet (där ville man inte tillbringa mer tid än nödvändigt) för att delta i firandet av drottningens födelsedag - Trooping The Colours. Vi tog tuben till Westminster Bridge, därifrån vi började vår fotvandring denna dag. Vi beblandade oss med diverse högdjur och andra dignitärer utanför Downing Street, försvarsdepartementet, kring St. James's Park och längs The Mall så länge vi orkade, d.v.s. tills drottningen och den övriga kungafamiljen anlänt till festligheterna.

När vi fått nog av folkmassorna åkte vi till Oxford Street för att shoppa en stund. Till Westminster Bridge återvände vi klockan 13 när det var dags för flygvapnets traditionella flypast - det som Hasse så gärna ville se, flygplansintresserad som han är. Faktiskt blev jag så glad och rörd å hans vägnar att jag tappade några tårar på kuppen. Tala om att vara blödig.

När flygplanen flugit iväg, tog vi tuben till Harrow on the Hill där vi klättrade uppför branta backar för att komma till The Doll's House där vi hade en afternoon tea date med en Londonvän - Liane. Vilket mysigt café (tack för tipset, Jenny i London) och vilka smarriga bakverk och smörgåsar!

Efter teträffen hade vi planerat att åka till Wembley Stadium för att känna in stämningen inför Bruce Springsteens konsert (den som vi ansåg oss klara oss utan detta år), men när vi såg folkmassorna som vällde ut ur tunnelbanetågen vid Wembleystationen, ångrade vi oss. I stället åkte vi hela vägen ut till Greenwich för att insupa stämningen före lördagens Whokonsert (delvis för att det var kortare gångavstånd från t-stationen och mina fötter var ganska mos redan då). Vid O2 Arenan traskade vi sedan ändå runt och gladdes med de andra Wholiganerna inför det som komma skulle (även om vår konsert inte skulle inträffa förrän om ett dygn). Vi åkte inte från Greenwich förrän det var dags att call it a day.

Simon Townshend och fans

På söndag var vi iväg lika tidigt som dagen innan. Den här gången var målet Parliament Hill och Hampstead Heath. Vi hade två teman under denna Londonresa: tema ett var att beskåda London från olika höga backar och tema två att bara äta brittiskt (i motsats till tidigare år då vi nästan enbart ätit på restauranger som serverade mat med utländskt ursprung). Vilken utsikt över London det var därifrån - den skulle jag för allt i världen inte ha velat missa!

Från Hampstead åkte vi till nästa backe - Highgate, fast det var bara av en slump eftersom vi båda fick hjärnsläpp samtidigt och hoppade på en buss som gick åt motsatt håll än vi hade tänkt. Det tar ju några dagar innan man vänjer sig att trafiken löper fel väg i det här landet. Trevligt misstag visade det sig vara, dock.

Efter en promenad på Highgate tog vi sedan rätt buss till Camden. Alla försäljningskojor där börjar bli rätt bekanta för oss, och kännas lite trista i längden, så vi inhandlade bara en t-tröja som fanns på önskelistan, innan vi sökte oss till en pub där vi intog dagens huvudmåltid - Sunday roast.

Från Camden sökte vi oss så småningom till High Street Kensington, och efter lite butiksspring där vek vi in till Whole Foods där vi försåg oss med lite ost och torkad frukt att snaska på innan vi skulle iväg till resans huvudattraktion - konserten med The Who. Mellanmålet intog vi i Kensington Gardens. Vilken tur att vi besökt slottet in all its glory förra året, för nu höll man på att renovera det, så det var intäckt med presenningar och byggnadsställningar.

Från parken åkte vi till hotellet, så att Hasse fick byta till sin bandtröja, och därifrån bar det av till O2 Arenan. Jag kan bara konstatera att konserten den var superb! Jag är ju ett relativt nytt Whofan (sedan 2007), men Hasse har velat se dem på hemmaplan sedan han först hörde dem i januari 1965, så det var verkligen på tiden att han fick sin dröm uppfylld. Det som jag dock irriterade mig på under konserten var att engelsmännen tycktes mer intresserade av att springa och handla öl än av att lyssna på konserten. Och inte nog med att de skulle hinka i sig en massa öl, de skulle ju pissa ut den också innan de kunde fylla på med nytt. Nu satt vi ju inte precis vid någon gång, men det var ändå störande med all rörelse fram och tillbaka i trapporna.

Efter konserten var det natti-natti och "sweet dreams" på vårt lyhörda och allt annat än fräscha hotell (men jag får skylla mig själv, pris och kvalitet går ju nog lite hand i hand i det här fallet...). Jag som lider av bacillskräck tyckte det var äckligt med heltäckningsmattan på hotellrummet, men jag kom på ett sätt att undvika att trampa med mina bara fossingar på eländet. Alla sätt är bra...

På måndag morgon styrde vi kosan ut ur stan igen. Målet för dagens utfärd var vackra Richmond, som vi faktiskt besökt under alla våra fem Londonresor de senaste tre åren. Vi traskade i centrum och längs Themsen, och klättrade sedan upp genom en del av Richmond Green, upp via Petersham Restaurant till Richmond Hill, där vi satte oss på en bänk precis utanför Pete Townshends hus. För den som inte känner till rockhistorien kan jag berätta att Pete är den ena av två originalmedlemmar som finns kvar i livet, och han är den som komponerat och skrivit texterna till de flesta av The Whos låtar. Bara någon minut efter att vi satt oss på bänken, hör vi ett ljud från en av sidodörrarna till huset, och ut backar någon med en vespa. Vi tror först att det är en trädgårdsmästare eller någon dylik, men icke. Den här gången hade vi världens tur, för det är självaste mr. Townshend som kommer farandes på sin vespa. Han stannar bara någon meter från oss för att vänta ut trafiken på den korsande vägen, och då hinner vi hälsa på honom och jag hinner knäppa resans bästa bild på honom. Han såg dock inte så glad ut när jag slet fram kameran och sköt av den rakt i ansiktet på honom.

Nöjda som två tonåringar var vi hur som helst när han åkt iväg då vi börjar vår återfärd mot samhället, via parken där vi åt vår medhavda lunch.

Sedan shoppade vi ytterligare en stund i Richmond, innan vi åkte tillbaka till city, där vi också shoppade tills våra magar började knorra igen. Den här dagen bestämde vi oss för att skippa middagen och i stället gå till Liberty för att avnjuta en proper afternoon tea till. Men före Liberty, var vi en sväng via Notting Hill Gate och Jamie Olivers butik Recipease.

Mätta och nöjda gick vi sedan längs Carnaby Street och ända ner till Piccadilly Circus, och därifrån vidare mot Trafalgar Square. På vägen dit bestämde vi oss för att gå på musikal samma kväll, så vi köpte biljetter och satte oss sedan ner bakom Nelson för att vila fossingarna en stund. Vi blev törstiga, så vi sökte oss till puben närmast teatern för att dricka varsin Pimm's innan musikalen, men fick lite spinn i huvudet, så i stället för att köpa varsin drink, handlade vi en hel kanna, som vi faktiskt gjorde slut på på en timme. Vi är ju finländare, vetja!

Musikalen vi såg var Rock of Ages, och den var helt okej. Inte i klass med We Will Rock You, som vi sett tre gånger, men den dög mycket väl som underhållning en vanlig måndag kväll.

På tisdag vaknade vi till vår sista dag i London för denna gång, och efter frukosten - som för övrigt var det enda som var riktigt hyfsat på vårt hotell - drog vi iväg till nästa backe - till Muswell Hill. Målet för den resan var att se huset och området där bröderna Davies (från Kinks, ett annat av Hasses favoritband från förr) växt upp. Vad mysigt det var där uppe vid Fortis Green. Vi gick runt där en god stund och kollade på hus och trädgårdar. Vilken tur förresten att vi motionerat mycket under hela vintern och våren, det var ingen match för oss att trava backe upp och backe ner under vår resa. Tidigare år skulle vi (jag) ha fått värsta muskelvärken från dag ett.

Från Muswell Hill åkte vi sedan in till city igen. Vi hoppade av tuben vid London Bridge, kollade in The Shard (Den tredje högsta byggnaden i Europa i dagens läge. De två som är högre finns i Moskva.) från nedan och traskade sedan runt på Borough Market en stund. När magen sade i från, gick vi in på en pub för att inta en sen lunch, som förstås även denna gång bestod av något typiskt engelskt - sausage and chips. Yay... Men goda var korvarna! Sedan hade vi inte så mycket mer på agendan, men eftersom vi ännu hade några timmar att döda, åkte vi mot Clapham Junction och sedan vidare till Wandsworth, där vi shoppade det sista före hemfärd. Sedan fick jag ännu för mig att jag ville ha scones en sista gång, men det var då verkligen inte lätt att hitta något ställe som serverade sådant. Vi letade i Wandsworth, vi letade på Kensington High Street, men överallt kammade vi noll. Till slut slog det mig att Hotel Hilton i Paddington säkert serverar scones, så dit åkte vi, och där hittade vi äntligen det vi sökte. Dock kände vi oss lite malplacerade och fel klädda i deras executive lounge, i synnerhet maken i sin t-tröja och sina jeans. Men ingen kände oss, så vi försökte bara se så världsvana ut som möjligt och njuta av bakverken

Battersea Power Station

Efter te och scones hämtade vi våra resväskor från hotellet och hoppade därefter på en buss som tog oss via alla de större tågstationerna i London och ända till Liverpool Street Station, därifrån vi tog bussen från London. Sista natten sov vi på Desalis Hotel i Stansted, och på morgonen flög vi tillbaka till Finland.

När vi var i London konstaterade vi att vi nu sett det vi velat se av staden, och att nästa resa går någon annanstans. Dock tog det inte mer än ett par, tre veckor innan det började suga i Londontarmen igen, så vem vet när vi är där igen...