London revisited, del I

Nu är vi hemma igen efter en ny minnesvärd resa till lovely London. Den här gången bodde vi i:

Hotellet heter Seraphine Olympia, och ligger några minuters promenadväg från tunnelbanestationen. Det var ett trevligt litet hotell, men yttepyttesmå  rum, precis som på de andra hotellen vi bott på i denna stad. Men vi åker ju inte till London för att bosätta oss på hotellrummet, för det mesta sover vi bara där, och då spelar det verkligen ingen roll om vi har en, två eller tio meter med utrymme på sidorna av sängen.

Vi slängde bara in resväskorna och lite krubb i maggen (inhandlat på underbara Whole Foods, som jag drömt om gång på gång sedan vårt senaste besök i London i våras) innan vi tog oss an storstaden på allvar. 

Vi inledde andäktigt med en titt på Westminster Abbey. Redan här fattade jag att jag borde ha försett mina stackars fötter med skavsårsplåster i förebyggande syfte. Arma, arma jag.

Vi promenerade vidare till Bettans lilla koja. Flaggan vajade i topp, så vi förväntade oss att få se henne när hon åkte iväg till öppningen av Paralympiska spelen, men hon hade hunnit åka strax innan vi kom dit. 

Pälsmössegubbarnas eftermiddagsmotion.

Victoria sitter och håller koll på ordningen.

"Besviken" turist som precis missat Elizabeth.

Vi vandrade vidare från Buckingham Palace genom Wellington Arch, via Hyde Park Corner och Knightsbridge.

Det är en helt annan värld i dessa kvarter. Dörrvakterna ser inte ut som här hemma. Come to think of it, så har jag inte ens sett dörrvakter här hemma. Åtminstone inte på de hotell jag haft råd att bo på.

Alla stora män har en gata uppkallad efter sig. Min Hasse, han har två!

Mellan gatorna ligger varuhuset som alla säkert känner till. Det blev inga inköp här inne, men det var närapå att migränen skulle ha slagit till av alla exklusiva dofter, så besöket blev rätt kort.

I stället gav vi oss tillbaka ut i friska luften, till Battersea Bridge.

Floden höll på att torka ut

Utsikten mot Battersea Power Station

I bussen till Slone Square blev vi mål för paparazzi.. eller nåja, Londons berömda cctv. Solen hade redan gått ner, och ett par blåsor hade uppenbarat sig under min högra fot, så bestämde oss för att call it a night och åka tillbaka till hotellet.

På torsdag morgon var vi uppe med tuppen, intog en mättande frukost på hotellet och var ute på High Street Kensington precis när affärerna slog upp sina dörrar. Efter ett par inköp i hemkvarteren tog vi tuben till Camden, där vi hade som mål att hitta några prylar på barnaskarans önskelista.

Bekanta vyer så långt ögat nådde.

Från Camden åkte vi till Abbey Road och det berömda övergångsstället. Här har vi varit förr, men vi är så knäppa så vi åkte hit bara för att mamma skulle få se oss via webcamen som finns utplacerad alldeles intill Abbey House.

Och så är det ju alltid roligt att se hur folk beter sig på övergångsstället, som är ett viktigt landmärke för alla rockintresserade Londonturister.

Vår nästa anhalt var Marylebone Station, där vi köpte tågbiljetter till fredagens resa inåt landet. Från Marylebone fotvandrade vi till Baker Street, där vi hälsade på hos Sherlock Holmes. Han var givetvis glad att se oss, och lånade mig sin hatt och sin pipa för att jag skulle få ett prima turistfoto från hans lya.

Inte en Londonresa utan besök i vackra Richmond. Den här gången promenerade vi inte upp till Pete Townshends hus, utan traskade längs Themsen och njöt av utsikten. Inte så mycket av de sönderskavda fötterna dock.

Här kunde man nog ha en liten lägenhet, om plånboken bara var lite tjockare än den är.

Nere i stan letade vi oss fram till ett konditori med de finaste bakverken.

England är för övrigt det enda stället där jag inte orkar äta en hel bakelse.

Efter att vi sett tillräckligt av Richmond för den här gången, blev det tunnelbana till Piccadilly Circus. Därifrån vandrade vi sedan via diverse statyer och gubbar på stolpar ner till floden igen. 

Vi hälsar på Sir Keith Park, 

på Frederick, Duke of York

Admiralty Arch

och på farbror Nelson

Fatta att man kan köra i detta virrvarr av bilar, bussar och cyklar. På fel sida av vägen dessutom.

Utsikten från Golden Jubilee Bridge är rätt hänförande.

Vid det här laget började det knorra i magen (bakelsen tidigare under dagen till trots) och vi återvände till hemkvarteren och slängde upp fötterna en stund, innan vi gick ut för en underbar kräftpasta på en trevlig restaurang nära hotellet. Vi kände att vi hade tagit ut så mycket vi bara kunde och orkade av storstan den här dagen.

Dagen därpå vaknade jag med en odefinierbar känsla i magen, men efter ett tag kom jag på vad det var. Jag kände att ungdomstiden var förbi... men jag gillade känslan! Jag hade alltså nått hattåldern! 

Med magarna mätta av frukostmat sparkade vi i gång bemärkelsedagen med ett besök på Notting Hill. Det var första gången vi besökte stället under en marknadsdag, och det var mer livat på Portobello Road än under våra tidigare besök där.

OS-flaggor kantade och krisskrossade gatorna på många ställen både i London och ute på landsbygden.

Österbottnisk humor i Notting Hill?

Från Notting Hill åkte vi till en annan marknad, d.v.s. Covent Garden. Där träffade vi på denna affär, helt oväntat:

På eftermiddagen återvände vi till High Street Kensington. På Whole Foods handlade vi bröd och ost (mmm...) till färdkost (NÄ, inga cupcakes!) och därefter hämtade vi våra resväskor och förklarade oss klara med London för den här gången. Vi åkte till Marylebone och tog tåget till Aylesbury. Vi skämdes lite när vi åt vår medhavda lunch på tåget. Inte för att vi satt där och åt, men för att våra mögelostar stank fähus. Medresenärerna var säkert glada när vi äntligen ätit upp allt.

Och vill du veta hur resan fortsatte, får du komma igen en annan dag.