Present och plåga

Den som följt min blogg en tid vet att jag är svag för kökshanddukar. Den som följt min blogg en tid vet säkert också att den här devisen är något jag verkligen tagit till mig och försöker leva efter (om än med varierande framgång). Hur glad tror ni inte att jag blev när en kombination av dessa två plötsligt en dag dök upp i min postlåda? Det är en väninna, och bloggläsare, från min gamla hemstad som ville glädja mig med denna uppskattade present. TusAnns tack igen, Ann!

Den där magundersökningen i onsdags, den var nog det värsta jag varit med om hittills. Visst gjorde det ont när jag födde mina älskade söner också, men då var jag målmedveten och visste att jag snart skulle ha det mest underbara resultatet av smärtan. Den här gången hade jag inget sådant att se fram emot, smärtan var närapå olidlig, och jag önskade mig så långt pepparn växer ifrån det där undersökningsbordet under en timme och en kvart. När allt var klart hade jag klart för mig att det där, det tänker jag inte utsätta mig för flera gånger. Hur glad blir man inte då när läkaren säger att det blir återbesök om ett år. Jag trodde marken skulle rämna under mig. Jag ska verkligen göra mitt yttersta för att slippa gå igenom det där en gång till. Och jag fattar inte att min gubbe klarat av samma undrsökning nio (!) gånger utan att klaga. Karlar som brukar vara så mycket ynkligare än kvinnfolk. I skrivande stund, ett och ett halvt dygn efter ingreppet, känns min mage fortfarande mörbultad. Ajaj, stackars mig.