I dag fick jag en utmaning hos min goda bloggvän Jenny, som vill att jag ska beskriva en betydelsefull person i mitt liv. Nu är det ju så att det vimlar av betydelsefulla personer i mitt liv – mitt livs kärlek, våra underbara söner, min kära mamma, släktingar och vänner som betytt mycket genom åren och fortfarande gör det. Jag väljer ändå att berätta om min kära moffa, honom som jag nämnt flera gånger tidigare i denna blogg.
Moffa var det bästa som fanns när jag var liten. När jag var så liten att jag inte ens kommer ihåg det, bodde vi hos mommo och moffa, och det var förmodligen då det starka bandet mellan oss knöts.
Bland annat här (klicka) har jag tidigare skrivit om moffa, och om den ömsesidiga kärlek vi hyste för varandra.
När jag var nio år dog morfar – hemma hos oss – och det var då som min barndoms trygghet försvann eftersom jag då för första gången insåg vad döden innebär.
Jag har många vackra minnen av moffa, dem spar jag inne i hjärtat och plockar fram när jag känner att jag behöver dem. Jag har också vissa prylar som påminner mig om honom, bl.a. ljusstakarna på sovrumsväggen på stugan och hel del foton, foton från hans ungdomstid och foton från min barndom när han ännu fanns hos oss. Dessutom ser jag också moffa i mina söner ibland, och det är ju det bästa tänkbara minnet man kan ha!
Jag skickar utmaningen vidare till följande goda bloggvänner (anta den om ni känner för det):
En vacker vardag
Lyckobo
Snäckskalsdalen
Mammaxtre
18 comments:
Tänk vilken lycka att ha en så nära och fin relation! Jag kan känna igen den lyckan i min relation till min farbror. Han och pappa hade barn i liknande ålder (mina kusiner alltså). Vi lekte praktiskt taget jämt hos dem (min farbror)och han var en riktig lekfarbror. När man skulle hem hade man ont i både magen och ben (skrattkramper och träningsvärk). Vi hade ett hemligt ord i veckan, tex kaffe. Detta ord fick vi inte säga högt till någon på en vecka. Det låter kanske inte så kul, men tänkt dig hur roligt det blir när farbror skall förklara för faster att han vill ha kaffe utan att säga det högt. Vi hade mycket kul åt detta och han kom alltid ihåg vilket ord det var som var hemligt när det gått en vecka. Tyvärr dog han av cancer i hjärnan, då jag var 11 år. Han är & förblir saknad.
Hoppas du haft en härlig sommar!
Stor kram// junhe
Hej Ingela!
Vad fint du skriver om din Moffa! jag får rysningar när jag läser ditt inlägg:) Vilka vackra gamla brev du har kvar efter honom, man förstår att ni betydde en hel del för varandra. Vad synd att han gick bort när du bara var 9.
Jag berättade för Kattbaronen igår kväll att han minsann ska till finska Österbotten och måla nästa sommar;) Han svarade att han gärna åker men tar hellre en Olvi öl med Mr Alegni medans du och jag målar*fniss*
Kraam Jenny
Så fint du skriver. Vilken tur att vi har många vackra minnen kvar när älskade personer går bort.
Kram Kicki
Att ha haft en morfar som betytt mycket är bland det finaste som finns, jag hade en morfar som jag beundrade och alltid var med, han var fantastisk, såna minnen är fina att ha!
Tack för utmaningen!
Jag ska anta den, får fundera ordentligt först och har man så liten hjärna som jag kan det ta lite tid!
Agneta kram
För mig var det mormor som var det bästa som finns.
Från väldigt liten spenderade jag mycket tid där. Varje helg och alla lov. Nu börjar det bli några år sedan min mormor dog, och hon är väldigt saknad!
Ps, jag kan inte kommentera dina inlägg då jag kommer till dem via bloglovin. Jag är tvungen att öppna ett nytt fönster och gå direkt till din blogg. Då kan jag kommentera. KOnstigt!
Mammaxtre tackar så mycket för utmaningen :-)
Jag lovar att anta den, inom sinom tid.
Ha en toppenfin dag
Vilka vackra ord om din moffa. Å minnen av dom som stått oss nära är nog bra att ha och kunna ta fram ibland. Jag kan ännu ibland rådfråga min pappa om olika saker fast han varit borta i snart 14 år. Ibland känns det som om han är med mig i mina tankar. Å att ha barn som fått gener av dem man tyckt om är bara så härligt.
Ha det gott min vän! kram
Härligt med minnen! Och sorligt att ni inte fick mer tid tillsamman du och moffa...
Härligt med ditt minne av moffa ,vacker guldbild har du också ,kramis Nette
Så fint du skriver om din morfar! Min morfar har också betytt mycket för mej, och jag är glad att mina barn också hann träffa honom. Han blev 98 och var pigg i knoppen ända tills det. Underbart med fina minnen!
Detdär gjorde du bra, så vackert skrivet om din moffa!
Tackar för utmaningen, får se om det blir en för stor nöt att knäcka för mig, jag är dålig på att lägga ord på detdär med känslor... :/
Så många fina minnen du har av din morfar. Tyvärr så dog min morfar när jag bara var några månader.
Men många fina minnen av andra nära och kära har jag ändå.
Kram Maj-Gun!
Vad vackert du skriver.. fick riktigt en klump i halsen.
Det där kunde jag ha skrivit själv! Har ofta tänkt på hur viktig morfar har varit i mitt liv! Fint! ♥
Så fint skrivet och vilken vacker bild! Jag är dålig på utmaningar, men skall försöka mig på att anta denna vackra.
Ha en fin dag! Kram
Fint skrivet och fin bild!
Trist att du inte fick ha din moffa kvar längre än dina nio första år :(
Min farfar gick också bort då jag var åtta år. Har kvar kassettband när vi diskuterar med varandra :)Moffa (och mommo) lever ännu och faktiskt så bodde vi hemma hos dom också när jag var ett par år gammal.
Kram!
javisst är det underbart att ha haft en sån kontakt med en person ur far- och morförälder generationen! jag tillbringade mycket av min barndom ute i rosala hos mommo å moffa, men fick den där kontakten med mommo, inte moffa, för han var lite av en enstöring, gick för sig själv på brantarna å visslade...
kram
susanne
som vill att jag ska beskriva en betydelsefull person i mitt liv. Nu är det ju så att det vimlar av betydelsefulla personer i mitt liv – mitt livs kärlek, våra underbara söner, min kära mamma, släktingar och vänner som betytt mycket genom åren och fortfarande gör det. Jag väljer ändå att berätta om min kära moffa, honom som jag nämnt flera gånger tidigare i denna blogg.
Post a Comment