Thursday, 29 April 2010
Bakom flötet
Nu ska jag erkänna en sak: jag är nog litet bakom flötet, jag. Nu när jag kollat litet noggrannare har jag kommit att förstå att den där Keep Calm-texten varit något av en innegrej i inredningskretsar, och det är faktiskt något jag helt missat! Jag hade bara reflekterat över den hos Anne på Stjärnor & Champagne och i några affärer i London, innan jag mot slutet av vår Londonvistelse fattade att den där texten var direkt riktad till mig. Nu när jag med hjälp av Google kikar runt, märker jag att texten träffar mitt i prick också hos andra!
Jag har ett tomt utrymme här inne på mitt kontor, och där skulle en inramad plansch passa alldeles utmärkt. Jag måste låta tanken gro ett tag...
Wednesday, 28 April 2010
Keep Calm and Carry On
Keep Calm and Carry On är mitt nya motto i livet. Jag har sett texten tidigare på några ställen, men inte förstått varifrån den härstammar och jag har heller inte haft något personligt förhållande till texten i sig, men efter vår resa har orden fått en alldeles särskild betydelse (också) för mig.
Också om man bortser från resan är det här en text som passar påminnelse för mig, eftersom jag har en förmåga att elda upp mig över saker jag inte kan påverka. Dessutom har jag en förmåga att bli uppjagad och stressad när saker och ting hopar sig, även om det inte alltid brinner i knutarna, vilket jag ändå av någon anledning får för mig att det gör.
Sedan vi kom hem från resan med stort R har jag nästan jobbat häcken av mig, men ikväll ska jag vara ledig, för gubben och jag ska gå på bio (The Blind Side)!
Också om man bortser från resan är det här en text som passar påminnelse för mig, eftersom jag har en förmåga att elda upp mig över saker jag inte kan påverka. Dessutom har jag en förmåga att bli uppjagad och stressad när saker och ting hopar sig, även om det inte alltid brinner i knutarna, vilket jag ändå av någon anledning får för mig att det gör.
Sedan vi kom hem från resan med stort R har jag nästan jobbat häcken av mig, men ikväll ska jag vara ledig, för gubben och jag ska gå på bio (The Blind Side)!
Tuesday, 27 April 2010
Dag 5 och 6
Innan jag fortsätter med min redogörelse vill jag passa på att tacka alla er som besöker min blogg och i synnerhet er som lämnar goa kommentarer trots att jag själv på grund av min stora arbetsmängd inte en någon god bloggvän just nu.
På fredag morgon började paniken i fråga om hemresan krypa fram och vi försökte surfa på en massa möjligheter så fort vi slog upp ögonen på morgonen. Det såg mörkt ut, så vi tog en paus, tog bussen ut till Towern, gick upp på Tower Bridge, lunchade litet lätt där ute, varefter C åkte tillbaka till hotellet för att surfa utresemöjligheter.
Vi andra åkte iväg till Camden, för den marknaden hade ju herrarna missat på tisdag. När vi sett tillräckligt, åkte vi tillbaka till hotellet, och det var då den riktiga hemresejakten började. Tyvärr var inget ännu bokat när vi lade oss på fredag kväll, men så fort jag vaknade på lördag morgon, som ju ursprungligen var den dag vi skulle åka hem, fortsatte jag att söka utvägar. Då hittade jag äntligen ett båtbolag som tog fotpassagerare och bokade resan direkt. Därefter hann jag ringa samtliga hotell och nästan alla bread & breakfast i de tre städerna som ligger närmast utresehamnen, innan vårt hotell kunde bekräfta att vi får stanna där en natt till. Under tiden som jag ringde hotellen hade Hasse ringt taxibolaget därifrån vi bokat taxi till flygfältet för att förhandla med dem om att skjutsa oss till Newhaven istället för till Stansted. So far, so good.
Nöjda med morgonens insatser gav vi oss iväg ut i vimlet en sista gång. Ungdomarna gjorde London på egen hand, medan Hasse, C och jag gav oss iväg för att försöka få tag på interrailbiljetter. Tågstationen i vårt kvarter skickade oss till en resebyrå i Piccadilly, men när vi äntligen hittade rätt adress (gatunumreringen i London kommer vi aldrig att bli kloka på), visade det sig att byrån hade flyttat. Jag frågade inne i en klädaffär vart den flyttat, och de dirigerade oss till High Holborn. Vi skyndade oss tillbaka till tunnelbanestationen och åkte iväg till Holborn. High Holborn gick förstås åt två håll från stationen, så Hasse gick åt ett håll och vi damer åt ett annat, men ingen resebyrå hittade vi. Vi gick in till ett hotell och begärde HJÄLP med stora bokstäver. Receptionisten var mycket hjälpsam – han såg säkert paniken i våra ögon – och letade reda på rätt adress, och så fick vi åka tillbaka till Piccadilly, därifrån vi en stund tidigare kommit! Det tog bara någon minut att hitta rätt adress, men döm om vår besvikelse när vi såg kön, som var 1,5 kvarter lång!
Vi stod och köade i 1,5 timmar tills en dam kom ut och sade att de bara säljer Eurostarbiljetter (snabbtåg från London till Paris) och att alla som har annat ärende får gå därifrån. Vilket antiklimax efter alla morgonens vedermödor!
Nu visste vi inte om det fanns annat vi kunde göra än att ta den där färjan till Frankrike och arbeta oss vidare därifrån, så vi hoppade på ett tunnelbanetåg igen och åkte ut till Richmond, en av förstäderna litet längre utanför stan. Den stadsdelen var en av de programpunkter Hasse och jag absolut ville hinna se, där bor nämligen Pete Townshend från The Who. Vi lunchade på ett hak och gick sedan upp för backen mot Petes hus, stannade och beundrade utsikten där ett tag, knäppte några foton och gick tillbaka i riktning mot t-banestationen med en avstickare i en mataffär för att handla litet färdkost till följande dag.
Resten av kvällen tillbringade vi på hotellrummet surfande tågtidtabeller i norra Europa. Mycket klokare blev vi inte, men vi tänkte i alla fall satsa på att ta oss till Paris, och därifrån vidare österut. Så blev det ju till slut inte, men hem kom vi ju i alla fall, efter många om och men.
Lördagskvällens middag bestod av fish and chips som ungarna hämtade åt oss från en närbelägen kiosk. Londonresan led mot sitt slut. Veckan hade varit en tiopoängare om inte slutet förstört det hela. En hel del hann vi i alla fall se, och ingen kan skylla oss för att inte ta ut det mesta av allt. Det jag ångrar så här i efterskott är att jag inte hade fram kameran oftare, men ibland blir man så ivrig så man glömmer sådant. Minnena finns kvar också utan bildbevis.
Litet motvilligt måste jag medge att jag tyckte det var roligt att resa, och jag blev faktiskt mer förtjust i London den här gången än under mina tidigare besök där. Jag hoppas att vi kan åka tillbaka någon dag, för mycket är fortfarande osett och oupplevt i den staden.
En sak har denna resa lärt oss – att alltid ha en plan B ifall något skiter sig. Kolla i förväg hur du ska ta dig hem ifall om. Vi hade verkligen varit illa ute om jag inte haft med min lilla dator, för hotellpersonalen ville inte alls bistå med hjälp, de två datorerna i hotellobbyn var ständigt upptagna, ambassaden var stängd, och ingen visst något om tågbiljetter ut ur England på de otaliga ställen där vi frågade, och ingen kunde dirigera oss rätt. Att själv tänka logiskt och hitta rätt är svårt när stressen och paniken slår till. Vi hade turen att ha flera hjärnor som fungerade någorlunda, men om man är ensam, kan det vara svårt att fokusera och hitta rätt.
Det är kanske inte världens enklaste sak att resa med ett sällskap på åtta personer i ett Europa som är fullsmockat med resenärer som är på fel plats vid fel tidpunkt, men det var aldrig tal om att vi skulle dela på oss under resans gång, och vi lyckades ju ändå ta oss hem rätt fort även om vi var så många. Vårt motto under hemresan blev Keep calm and carry on (även om vi inte lyckades hålla oss till devisen alla gånger), samma text som fanns på en vattenflaska i stål som jag köpte under veckan i London :-)
På fredag morgon började paniken i fråga om hemresan krypa fram och vi försökte surfa på en massa möjligheter så fort vi slog upp ögonen på morgonen. Det såg mörkt ut, så vi tog en paus, tog bussen ut till Towern, gick upp på Tower Bridge, lunchade litet lätt där ute, varefter C åkte tillbaka till hotellet för att surfa utresemöjligheter.
Vi andra åkte iväg till Camden, för den marknaden hade ju herrarna missat på tisdag. När vi sett tillräckligt, åkte vi tillbaka till hotellet, och det var då den riktiga hemresejakten började. Tyvärr var inget ännu bokat när vi lade oss på fredag kväll, men så fort jag vaknade på lördag morgon, som ju ursprungligen var den dag vi skulle åka hem, fortsatte jag att söka utvägar. Då hittade jag äntligen ett båtbolag som tog fotpassagerare och bokade resan direkt. Därefter hann jag ringa samtliga hotell och nästan alla bread & breakfast i de tre städerna som ligger närmast utresehamnen, innan vårt hotell kunde bekräfta att vi får stanna där en natt till. Under tiden som jag ringde hotellen hade Hasse ringt taxibolaget därifrån vi bokat taxi till flygfältet för att förhandla med dem om att skjutsa oss till Newhaven istället för till Stansted. So far, so good.
Nöjda med morgonens insatser gav vi oss iväg ut i vimlet en sista gång. Ungdomarna gjorde London på egen hand, medan Hasse, C och jag gav oss iväg för att försöka få tag på interrailbiljetter. Tågstationen i vårt kvarter skickade oss till en resebyrå i Piccadilly, men när vi äntligen hittade rätt adress (gatunumreringen i London kommer vi aldrig att bli kloka på), visade det sig att byrån hade flyttat. Jag frågade inne i en klädaffär vart den flyttat, och de dirigerade oss till High Holborn. Vi skyndade oss tillbaka till tunnelbanestationen och åkte iväg till Holborn. High Holborn gick förstås åt två håll från stationen, så Hasse gick åt ett håll och vi damer åt ett annat, men ingen resebyrå hittade vi. Vi gick in till ett hotell och begärde HJÄLP med stora bokstäver. Receptionisten var mycket hjälpsam – han såg säkert paniken i våra ögon – och letade reda på rätt adress, och så fick vi åka tillbaka till Piccadilly, därifrån vi en stund tidigare kommit! Det tog bara någon minut att hitta rätt adress, men döm om vår besvikelse när vi såg kön, som var 1,5 kvarter lång!
Vi stod och köade i 1,5 timmar tills en dam kom ut och sade att de bara säljer Eurostarbiljetter (snabbtåg från London till Paris) och att alla som har annat ärende får gå därifrån. Vilket antiklimax efter alla morgonens vedermödor!
Nu visste vi inte om det fanns annat vi kunde göra än att ta den där färjan till Frankrike och arbeta oss vidare därifrån, så vi hoppade på ett tunnelbanetåg igen och åkte ut till Richmond, en av förstäderna litet längre utanför stan. Den stadsdelen var en av de programpunkter Hasse och jag absolut ville hinna se, där bor nämligen Pete Townshend från The Who. Vi lunchade på ett hak och gick sedan upp för backen mot Petes hus, stannade och beundrade utsikten där ett tag, knäppte några foton och gick tillbaka i riktning mot t-banestationen med en avstickare i en mataffär för att handla litet färdkost till följande dag.
Resten av kvällen tillbringade vi på hotellrummet surfande tågtidtabeller i norra Europa. Mycket klokare blev vi inte, men vi tänkte i alla fall satsa på att ta oss till Paris, och därifrån vidare österut. Så blev det ju till slut inte, men hem kom vi ju i alla fall, efter många om och men.
Lördagskvällens middag bestod av fish and chips som ungarna hämtade åt oss från en närbelägen kiosk. Londonresan led mot sitt slut. Veckan hade varit en tiopoängare om inte slutet förstört det hela. En hel del hann vi i alla fall se, och ingen kan skylla oss för att inte ta ut det mesta av allt. Det jag ångrar så här i efterskott är att jag inte hade fram kameran oftare, men ibland blir man så ivrig så man glömmer sådant. Minnena finns kvar också utan bildbevis.
Litet motvilligt måste jag medge att jag tyckte det var roligt att resa, och jag blev faktiskt mer förtjust i London den här gången än under mina tidigare besök där. Jag hoppas att vi kan åka tillbaka någon dag, för mycket är fortfarande osett och oupplevt i den staden.
En sak har denna resa lärt oss – att alltid ha en plan B ifall något skiter sig. Kolla i förväg hur du ska ta dig hem ifall om. Vi hade verkligen varit illa ute om jag inte haft med min lilla dator, för hotellpersonalen ville inte alls bistå med hjälp, de två datorerna i hotellobbyn var ständigt upptagna, ambassaden var stängd, och ingen visst något om tågbiljetter ut ur England på de otaliga ställen där vi frågade, och ingen kunde dirigera oss rätt. Att själv tänka logiskt och hitta rätt är svårt när stressen och paniken slår till. Vi hade turen att ha flera hjärnor som fungerade någorlunda, men om man är ensam, kan det vara svårt att fokusera och hitta rätt.
Det är kanske inte världens enklaste sak att resa med ett sällskap på åtta personer i ett Europa som är fullsmockat med resenärer som är på fel plats vid fel tidpunkt, men det var aldrig tal om att vi skulle dela på oss under resans gång, och vi lyckades ju ändå ta oss hem rätt fort även om vi var så många. Vårt motto under hemresan blev Keep calm and carry on (även om vi inte lyckades hålla oss till devisen alla gånger), samma text som fanns på en vattenflaska i stål som jag köpte under veckan i London :-)
Sunday, 25 April 2010
Dag 3 och 4
Onsdagen inleddes med ett besök på Abbey Road. Jag vet inte hur många gånger vi sprang fram och tillbaka över gatan och fotade varandra för att kopiera det berömda skivomslaget till Beatles skiva Abbey Road!
Från Abbey Road bar det iväg till Buckingham Palace och vaktombytet. Det hade varit intressant att veta hur många olika nationaliteter som var på plats just där, just då! När ceremonierna var slut fann jag mig jagad av en polis på häst eftersom jag yrade runt på ett område som inte var avsett för obehöriga...
Från drottningens palats åkte vi vidare till Notting Hill och Portobello Road. Ah, vilket skönt ställe.
Här hade jag gärna tillbringat hela dagen, men det får jag göra i mitt nästa liv, vi hade nämligen en tid att passa senare på eftermiddagen, då vi hade träff på hotellet med en nära släkting till mig. Tillsammans åkte vi sedan alla tio in till Piccadilly Circus, vi traskade ner till Leicester Square, och på vägen dit ner köpte vi musicalbiljetter till torsdag kväll.
I Leicester Square hoppade vi på en buss som tog oss ner till parlamentshusen, Westminster Abbey och Big Ben. Tillbaka nära Piccadilly gick vi till en libanesisk restaurang för att inta kvällens måltid.
Torsdagen vek Hasse och våra söner för Imperial War Museum, medan den andra familjen besökte Madame Tussaud’s. Själv åkte jag till Covent Garden och därifrån in till centrum, där jag gick omkring på Oxford Street, Regent Street och Piccadilly.
Mot sena eftermiddagen sökte sig alla tillbaka till hotellet och efter en kort paus tog vi tuben in till stan igen, gick på en bit mat och därefter sökte vi oss till Dominion Theatre, där vi såg We Will Rock You. Det var en upplevelse vi inte hade velat missa!
Från Abbey Road bar det iväg till Buckingham Palace och vaktombytet. Det hade varit intressant att veta hur många olika nationaliteter som var på plats just där, just då! När ceremonierna var slut fann jag mig jagad av en polis på häst eftersom jag yrade runt på ett område som inte var avsett för obehöriga...
Från drottningens palats åkte vi vidare till Notting Hill och Portobello Road. Ah, vilket skönt ställe.
Här hade jag gärna tillbringat hela dagen, men det får jag göra i mitt nästa liv, vi hade nämligen en tid att passa senare på eftermiddagen, då vi hade träff på hotellet med en nära släkting till mig. Tillsammans åkte vi sedan alla tio in till Piccadilly Circus, vi traskade ner till Leicester Square, och på vägen dit ner köpte vi musicalbiljetter till torsdag kväll.
I Leicester Square hoppade vi på en buss som tog oss ner till parlamentshusen, Westminster Abbey och Big Ben. Tillbaka nära Piccadilly gick vi till en libanesisk restaurang för att inta kvällens måltid.
Torsdagen vek Hasse och våra söner för Imperial War Museum, medan den andra familjen besökte Madame Tussaud’s. Själv åkte jag till Covent Garden och därifrån in till centrum, där jag gick omkring på Oxford Street, Regent Street och Piccadilly.
Mot sena eftermiddagen sökte sig alla tillbaka till hotellet och efter en kort paus tog vi tuben in till stan igen, gick på en bit mat och därefter sökte vi oss till Dominion Theatre, där vi såg We Will Rock You. Det var en upplevelse vi inte hade velat missa!
Vinnaren dragen, äntligen
Nu har jag kommit så långt i agendan att jag hunnit dra vinnaren i min utlottning. Diskduken och skylten vanns av
bloggaren Vekarus. För att ni alla haft sådant tålamod med mig, bestämde jag mig för att lotta ut ytterligare ett vinst
en kökshandduk som jag köpte i Haparanda för ett tag sedan. Handduken vanns av
bloggaren Kirsebär. Grattis till vinnarna. Mejla mig era adresser så kommer vinsterna på posten!
Saturday, 24 April 2010
London, dag 1 och 2
Det har varit så mycket fokus på hemresan från London, så vi har nästan glömt bort att vi ju faktiskt fick en hel del fina dagar i London också, innan helvetet med hemresan bröt ut.
Flygresan gick bättre än väntat och jag var inte alls så nervös som jag hade trott att jag skulle vara. Vi hade bokat taxi från Stansted till hotellet i förväg. Det rekommenderar jag om man är ett större sällskap, för det blev billigare per person än de andra alternativen från flygfältet till stan.
Vi hade ingen tid att spilla när vi väl var framme i London, så vi slängde bara in våra resväskor på hotellet (Westpoint Hotel, strax norr om Hyde Park) innan vi begav oss iväg för att utforska närområdet. Första kvällen åt vi middag på en kinesisk-sydkoreansk restaurang, och efter maten var vi klara för natten.
Vi hade i förväg läst på bedömningarna om hotellet att frukosten inte var mycket att hänga i taket, och att den ofta tog slut innan alla hunnit äta sig mätta, så vi bestämde oss för att vara tidigt ute varje morgon. Vad de som skrivit bedömningarna har haft för skala förstår vi inte, för vi var mer än nöjda med frukosten, som bestod av två sorters flingor, torkade frukter, fruktsallad, äggröra, engelska korvar, bönor, skinka, två sorters påläggskorvar, ost, marmelad och rostat bröd samt kaffe, te, varm choklad, två sorters juice, mjölk och vatten. Vi höll oss mätta rätt länge på den blandningen!
På tisdag morgon åkte alla fyra herrar i sällskapet ut till RAF-museet i Hendon, medan vi damer satsade på shopping – först i Camden och därefter på Oxford Street.
Vi sammanstrålade med herrarna på hotellet, vilade fossingarna en stund, och gick därefter till en grekisk restaurang i närområdet där vi intog dagens middag. Efter maten tog vi tuben mot London Eye, men när vi kom ut där, hade det redan hunnit bli mörkt. Vi hade först tänkt ta en tur med pariserhjulet, men när jag såg hur högt det var, var den programpunkten struken från min to-do-list. Ingen annan iddes heller betala den höga avgiften, så vi vandrade runt en kort stund och åkte tillbaka till hotellet.
Flygresan gick bättre än väntat och jag var inte alls så nervös som jag hade trott att jag skulle vara. Vi hade bokat taxi från Stansted till hotellet i förväg. Det rekommenderar jag om man är ett större sällskap, för det blev billigare per person än de andra alternativen från flygfältet till stan.
Vi hade ingen tid att spilla när vi väl var framme i London, så vi slängde bara in våra resväskor på hotellet (Westpoint Hotel, strax norr om Hyde Park) innan vi begav oss iväg för att utforska närområdet. Första kvällen åt vi middag på en kinesisk-sydkoreansk restaurang, och efter maten var vi klara för natten.
Vi hade i förväg läst på bedömningarna om hotellet att frukosten inte var mycket att hänga i taket, och att den ofta tog slut innan alla hunnit äta sig mätta, så vi bestämde oss för att vara tidigt ute varje morgon. Vad de som skrivit bedömningarna har haft för skala förstår vi inte, för vi var mer än nöjda med frukosten, som bestod av två sorters flingor, torkade frukter, fruktsallad, äggröra, engelska korvar, bönor, skinka, två sorters påläggskorvar, ost, marmelad och rostat bröd samt kaffe, te, varm choklad, två sorters juice, mjölk och vatten. Vi höll oss mätta rätt länge på den blandningen!
På tisdag morgon åkte alla fyra herrar i sällskapet ut till RAF-museet i Hendon, medan vi damer satsade på shopping – först i Camden och därefter på Oxford Street.
Vi gick gatan till slut, ända till Marble Arch och traskade därefter hem genom Hyde Park.
Vi sammanstrålade med herrarna på hotellet, vilade fossingarna en stund, och gick därefter till en grekisk restaurang i närområdet där vi intog dagens middag. Efter maten tog vi tuben mot London Eye, men när vi kom ut där, hade det redan hunnit bli mörkt. Vi hade först tänkt ta en tur med pariserhjulet, men när jag såg hur högt det var, var den programpunkten struken från min to-do-list. Ingen annan iddes heller betala den höga avgiften, så vi vandrade runt en kort stund och åkte tillbaka till hotellet.
Fortsättning följer...
Thursday, 22 April 2010
Hemresan 18-21 april
På söndag morgon den 18 april var det väckning halv fem. Vi duschade, klädde på oss, drack lite snabbkaffe och packade de sista tillbehören. Kvart över fem hade vi packat in oss i taxin och startade mot Newhaven. Taxin hade vi egentligen redan bokat till halv fem morgonen innan, men eftersom vi inte kom iväg med vårt planerade flyg, hade vi lyckats övertala taxifirman att skjutsa oss till Newhaven i stället. Vi fick givetvis betala en extra slant för att åka ända till Newhaven på sydkusten.
I Newhaven satt redan en hel drös med människor och väntade på den avgående färjan, och efter nästan två timmars väntande fick vi äntligen gå ombord. Båten avgick en halv timme senare än beräknat, d.v.s. klockan tio.
Fyra timmar senare var vi framme i Dieppe, Frankrike. Det fanns ingen skyltning överhuvudtaget i hamnen, så jag gick för att fråga ett par tullgubbar hur vi skulle ta oss till järnvägsstationen. De bara ryckte på axlarna när jag frågade på engelska, och inte kom jag ihåg vad järnvägsstation heter på franska, så jag försökte med ordet för tåg och då kom det en lång harang ur vilken jag snappade upp två ord: två broar. Vi lade av i väg i den riktning gubbarna visat mot och kom över första bron och sen stod vi igen med tummen i munnen och funderade vilket väderstreck vi skulle satsa på härnäst. Jag frågade ett äldre par som kom gående, och i det skedet hade jag redan kommit ihåg att tågstation heter gare. Vi fick rätt riktning igen, hittade den andra bron och också tågstationen så småningom.
Väl framme i biljettkön hörde jag att någon talade norska, så jag frågade vilken väg de tänkte åka. De skulle till Lille, där de hade en hyrbil som väntade. Vi hade tänkt åka till Paris för att få tag på biljetter - helst interraildito - för att komma norrut så billigt som möljligt, men nappade på norrmännens idé och beslöt oss för att söka oss mot Lille istället. Damen i biljettluckan var först lite motvillig till att skriva ut biljetter dit i stället för till Paris, men vi stod på oss och fick henne att samarbeta till slut. För att göra saken lite svårare för oss pågick det en tågstrejk i Frankrike den helgen, så antalet tågturer var färre än vanligt och vi blev tvungna att åka buss från Dieppe till Serqueux. Vi åkte genom många mysiga byar i norra Frankrike och fick se en massa tjusiga hus och faktiskt fler kyrkor än människor denna söndagseftermiddag. Väl framme i Serquex hoppade vi av bussen och väntade i tre kvart innan tåget till Lille anlände. Tåget var proppfullt, men efter några stationer hade hela sällskapet på åtta personer lyckats hitta sittplatser.
Efter att vi åkt tåg i cirka en och en halv timme kom tåget inte längre iväg från stationen. Vi väntade och väntade, fick höra i högtalaren om probleme mechanique, väntade och väntade igen tills någon återigen stönade något i högtalaren, vilket ledde till att samtliga resenären studsade upp ur sina bänkar och började slita ner resväskor från hyllorna. Jag skrek (skulle inte ha lyckats göra mig hörd annars) och frågade vad som händer och fick höra att vi ska till ett annat tåg på perrong nio. Snabbt iväg för att informera hela mitt sällskap och så följde vi strömmen av människor till följande tåg. Framme i Lille hade samtliga tåg vidare österut gått, men genom att läsa informationstavlor förstod vi att det finns en annan tågstation i närheten så vi styrde kosan dit för att höra oss för om det fanns någon möjlighet att komma österut därifrån. Det gjorde det förstås inte, och inte kunde de sälja interrailbiljetter där heller. Gubben i biljettluckan visste knappt vad interrail var, men sa att stationen vi anlänt till nog vet mer om den saken. Nästa anhalt var biluthyrningarna, och den enda som fortfarande hade öppet var Avis, där vi sprang på norrmännen jag talat med i Dieppe. Ingen tillräckligt stor bil fanns dock för vårt gäng, så vi fick gå därifrån med svansen mellan benen. Nu gällde det att hitta ett billigt hotell att övernatta på. Lyckligtvis fanns det fyra lediga rum på första stället vi sprang på, så vi lyckades få 5-6 timmars nattsömn den natten. Mannen i receptionen i Lille var den enda vi träffat på under dagen som kunde tala engelska så att vi förstod exakt vad han menade. Hittills hade alla andra diskussioner gått på frenchelska, och att tolka vad folk egentligen menade var verkligen en utmaning.
Utmaningarna fortsatte på tisdag när tre av oss stod i biljettkön på stationen sex på morgonen. Första tåget österut gick 7:06, så vi fick ringa dem som stannat kvar i sängen och säga att de skulle skynda sig för att hinna i tid. Biljettbyrån som skulle kunna sälja interrailbiljetter öppnade inte förrän 8, så dit for den chansen.
Från Lille åkte vi vidare till Tournai, där vi bytte tåg för att komma till Bryssel. Nu hade vi förhoppningar om att äntligen få tag på våra efterlängtade interrailbiljetter, men tji fick vi även där. Vi fick bara köpa biljetter till nästa anhalt, som var Liege, även det i Belgien. Jag kan fortsättningsvis inte förstå varför det inte gick att köpa biljetter längre en någon anhalt längre fram. Redan i slutet av 80-talet kunde vi när jag jobbade på resebyrå i princip sälja biljetter till vilken plats i världen som helst, och då var världen inte alls lika datoriserad som den är idag.
I Liege var det full panik igen, för därifrån var alla tåg och bussar fulla för resten av dagen. Gubben i biljettkassan bara ryckte på axlarna och sa att allt är fullt, det finns inget han kan göra. Han bjöd ut tåg till Hamburg via Köln nästan ett dygn senare. Vi var nära att nappa på det erbjudandet, men C, den andra mamman i vårt sällskap sa att vi nog måste kolla biluthyrningar innan vi bokar biljetterna, så vi tog chansen och gick därifrån. Till turistinformationen. Inte ens där var språkkunskaperna så goda som man hade önskat, men vi fick i alla fall en karta där damen i luckan prickat i åt vilket håll biluthyringsfirmorna fanns. Det blev kalla handen på första stället, inga tillräckligt stora bilar fanns till förfogande, och dessutom skulle vi inte ha fått ta bilen över gränsen till Tyskland. Samma sak på följande ställe, där gubben inte talade ett endaste ord engelska. På Avis kunde vi äntligen kommunicera relativt obehindrat och där fick vi höra att det KANSKE finns en bil vi kunde få på flygplatsen i BRYSSEL, varifrån vi just kommit.
Aldrig i livet att vi backar tillbaka för att kolla OM det eventuellt finns en bil där!
Vi frågade hur långt det är till Köln och om man eventuellt kunde åka taxi dit. Till vår lycka fanns det en taxibyrå precis över gatan, men den var förstås stängd. Hasse gick tillbaka till Avis och frågade om de kunde ringa taxifirman därifrån för att höra vad taxin kunde tänkas kosta. De var så behjälpliga så, och priset som taxifirman uppgav accepterade vi, så vi gick ut tillbaka och väntade sedan i tio minuter innan taxin kom. Först åkte vi via tågstationen där ungarna och alla våra resväskor väntade på oss. Framme i Köln var vi en timme och tjugo minuter senare.
I Köln lyckades vi köpa biljetter ända till Hamburg, men från Hamburg skulle vi inte komma vidare den dagen eftersom alla tåg var fulla. Vi undrade om det inte gick lokaltåg och det hade varit en möljlighet om vi inte hade något emot att byta tåg 4-5 gånger på vägen. I det skedet hade vi redan hoppat av och på tåg så pass många gånger att några byten till inte skulle ha gjort till eller från. När damen i biljettkassan skulle börja kolla avgångar, gav hennes dator upp, och när hon efter en lång väntan äntligen fick igång datorn igen, ville hon inte längre sälja lokaltågsbiljetter till oss. Hon, liksom alla andra vi talat med de senaste två dagarna, ville bara bli av med oss.
Under resan genom Tyskland fick Hasse av en händelse syn på en tågtidtabell och i den såg han att det skulle gå ett tåg till Rostock tjugo minuter efter att vi anländer till Hamburg. Då började en telefonmaraton av sällan skådat slag. Jag ringde mamma hemma i Finland och bad henne surfa färjor från Rostock och när hon hittat rätt, ringde Hasse till Trelleborg för att boka plats. Han ringde minst tio gånger, för mellan varven tappade han signalen, men till slut fick han vårt bokningsnummer och allt såg ljust ut igen. Det gällde att springa så fort man kunde i Hamburg, så vi morsor gjorde en rusch, medan resten sökte rätt perrong. Kön till biljettluckan var kilometerlång, så C ställde sig där medan jag försökte förstå mig på biljettautomaten. Jag fick hjälp av ett amerikanskt par, men vi lyckades ändå inte klura ut hur automaten funkade. Elva minuter kvar till avgång. Jag sa att jag måste komma fram till luckan, men de sa att man absolut måste ha könummer, så jag rusade iväg och ryckte en stationstjänsteman i ärmen och hon kom och hjälpte mig och C att köpa biljetter ur automaten. Med två minuters marginal hittade vi resten av gänget på perrongen och hann stiga på tåget innan avfärd.
Framme i Rostock sa jag till resesällskapet att ta reda på varifrån lokaltåget går till hamnen medan jag fixar biljetter. Inte heller här förstod jag mig på biljettautomaten, så jag fick leta reda på någon som kunde hjälpa mig. När jag sedan laddat i pengarna i myntinkastet och apparaten började skriva ut mina biljetter, kom Lukas rusande och sa att tåget redan gått. Hasse hade frågat någon som sagt att det går ett annat tåg från perrong 1 eller 2, så vi rusade dit, mer nervösa än tidigare under resan. På båda sidorna av perrongen stod tåg, men vi visste inte vart tågen var på väg, så vi hoppade på det ena, frågade första bästa människa som kom emot om tåget går till Hafen, och då började hon svamla något om Travemünde. Panik! Det var inte dit vi var på väg. En av oss var färdig att dra i nödbromsen, för tåget rullade redan från stationen, men jag fick det förhindrat, för det om något hade ju blivit dyrt för oss... På följande station rusade vi ut, nerför trappor och rakt ut i en mörk stadsdel som vi inte visste om den tillhörde Rostock eller någon annan stad. Ingen skyltning om taxi, bussar eller något annat heller. Jag lyckades stoppa ett par cyklister för att fråga var vi var, och vi fick bekräftat att vi fortfarande var i Rostock. Jag undrade om de visste numret till taxin, men fick en axelryckning till svar. Därefter rusade jag ut på gatan och hejdade en stor van och frågade om föraren kunde köra oss till hamnen, för nu var det bråttom. Han var på väg till jobbet, så han kunde inte hjälpa oss, men han ringde sin vän som kör taxi och lyckades fixa en bil till oss. Samtidigt hade det andra paret i vårt sällskap stannat en annan bil som också ringt taxin, så då hade vi två på väg till korsningen där vi stod!
Mellankommentar: det var inte Travemünde damen jag pratade med hade mumlat om, utan Warmünde, som är Rostocks uthamn och färjeterminal. Vi hade alltså hoppat av rätt tåg!
Vi hoppade i den första taxin som kom och struntade i den andra. Sedan gällde det att få chauffören att förstå att det var BRÅTTOM, och hon gjorde verkligen sitt bästa. Jag rusade med bokningsnumret till check-in medan någon betalade taxin och resten packade ur bilen. Vad skönt det var sedan att komma ombord på färjan och veta att man hade några timmar tid att återhämta sig efter alla dagens vedermödor.
Jag ringde min kompis i Ystad och bad honom kolla upp hyrbilar, bussar och tåg från Trelleborg till Stockholm. Vi kom fram till att det billigaste alternativet för oss vore buss, så det skulle vi i första hand satsa på väl framme i Sverige på tisdag morgon. Vid färjeterminalen fanns ingen skyltning mot bussterminalen, så jag gick för att fråga de taxichaufförer som stod där och väntade på sina kunder. Tillsammans med en drös andra människor började vi traska iväg i den riktning taxichaufförerna visat. I en korsning stannade vi, för gubbarna i vårt sällskap skulle ta ut pengar ur en automat. Under tiden hade resten av alla som var på väg till bussterminalen vikit av åt ett annat håll än taxichauffören sagt eftersom någon lustigkurre vridit på den skylt som visade åt vilket håll terminalen ligger. Jag gick en bit åt samma håll som de övriga gått tills jag mötte en man som såg ut att vara från orten. Han bekräftade taxichaufförens direktiv, så jag vände om, plockade upp mitt sällskap och så hittade vi fram till slut. Vart alla de andra som gick åt fel håll hamnade, funderar jag fortfarande på.
Bussen till Malmö kom nästan genast. I Malmö parkerade vi gänget i SJ:s biljettkontor, jag ställde mig i kön och C och Hasse for för att söka något ställe där vi eventuellt kunde köpa bussbiljetter. Det fanns plats på tåget till Stockholm, men att välja tåg hade blivit nästan dubbelt så dyrt som med buss, så jag undrade om jag kunde köpa bussbiljetter när jag ända var där. Det gick inte, så jag fick backa därifrån. I samma veva kom C tillbaka för att berätta att hon hittat Skånebussars biljettförsäljning. Vi gick dit, ville köpa åtta biljetter och fick biljettförsäljarens ögon att stå rakt ut ur ansiktet. Han såg väldigt bekymrad ut först, men plötsligt sa han att det dykt upp en massa lediga platser. Det visade sig en stund senare att Hasse hittat bussterminalen och att han var där och också ville köpa åtta biljetter, varvid det plötsligt lagts till en extra buss på rutten (åtminstone den andra extrabussen vid samma tidpunkt). Jag hoppade bokstavligen jämfota när jag äntligen hade biljetterna i min hand!
När vi väl hade våra bussbiljetter började operation skaffa färjebiljetter. Hasse i en telefon, C i en och jag på en av tågstationens datorer. Av någon outgrundlig anledning hade Viking Line inga avgångar den dagen, och även Siljas färjor var fulla. Vi försökte med alla andra bolag som kör mellan länderna, men icke sa nicke. Allt var fullt. Så kom C ihåg att hon har en bekant som jobbar på Silja Line, så hon ringde honom och fick ett nummer till ett försäljningskontor i Mariehamn. Där lyckades hon boka däcksplatser åt oss till kvällsbåten. Hurra och mera jämfotahopp!
När vi sedan gått till bussterminalen i Malmö stod där två bussar som skulle gå till Stockholm. Vi fick inte rum på de bussarna eftersom vi var så många, men vi ombads vänta på nästa buss. Den kom iväg lite sent och chauffören sa att resan kommer att ta nio timmar eftersom han måste ta sin lagstadgade långa paus under dagens lopp. Vi satt som på nålar, för vi hade knappt om tid i Stockholm och skulle förmodligen inte hinna ta oss till hamnen i tid. Vi diskuterade med chauffören i några omgångar under resan och pausen, så efter pausen frågade chauffören resten av gänget i bussen om de kunde gå med på att han kör oss till Värtahamnen innan han kör resten till Centralstationen. Alla i bussen var väldigt förstående och inte en endaste en opponerade sig. Finlands sak är vår, sa de, och vi är dem evigt tacksamma!
Vad skönt det var att äntligen vara på färjan och närma sig vårt älskade Finland! Sent på kvällen kom ett svenskt par fram till Lukas och Fanny och berättade att de dubbelbokat en hytt och undrade om ungdomarna ville ha den extra hytten. De tre minsta personerna klämde in sig i hytten, medan resten tillbringade natten sittande, halvliggande eller liggande i allmänna utrymmen.
På färjan såg jag en halvbekant här hemifrån, så jag gick fram till henne och frågade om de hade rum i bilen för några extra personer. Efter att ha hört om vår mardrömsresa sade de att de kan stuva om prylarna i sin bil, så att Lukas och Ian skulle kunna klämma sig in och få åka raka spåret hem.
Vi övriga tog sedan bussen från hamnen till torget i Åbo, därifrån vidare med en annan buss till tågstationen. På tågstationen köpte vi biljetter till Tammerfors, där våra bilar väntat på oss sedan en och en halv vecka tillbaka. Från tågstationen i Tammerfors tog vi taxi till flygfältet och bilen hem. Vilken obeskrivligt underbar känsla att äntligen få låsa upp dörren här hemma! Vi var slitna, många pengar fattigare, men samtidigt många erfarenheter rikare. Det tar nog ett tag innan jag vågar mig på en ny resa, I tells ya.
Visst, vi har ju gjort London också, men det är en helt annan historia.
Subscribe to:
Posts (Atom)