Mat på fina fat

Instagrambilder

Förutom söndagsmiddagen jag rapporterade om i förra inlägget, åt vi också kräftor i helgen som gick. Dessvärre var vi bara tre vid bordet den här gången, men det gjorde inget, vi fick ju desto fler kräftor på var i stället. Gott var det, men nog är det ju ett pilligt sätt att få i sig mat, annat kan man inte säga. Till kräftorna åt vi inget annat än rostbröd, hemlagad aioli och dill.

Som jag sa så handlar bloggen mest om mat numera...

Söndagsmiddag

Den här bloggen ser ut att tyna bort så sällan som det kommer uppdateringar här numera. Dessutom handlar den mest om mat då när det mot förmodan dyker upp ett inlägg här. Fast äta bör man, annars kan det gå illa, så vi (ni) får hålla till godo med det som bjuds, både i bloggen och på tallriken.

Söndagsmiddagen bestod hur som helst av kammusslor stekta i en blandning på lök, vitlök, persilja och kryddor samt vitlökssniglar,

huvudrätten - helt emot mina principer om söndagsmat - av pumpasoppa och hembakt bröd

och efterrätten av äppelpaj (med ett tjockt täcke riven mandelmassa under äppelklyftorna) och vaniljgrädde.

And that's all I have to say about that, and today.

Kalashelg

Redan i början av sommaren bestämde jag mig för att ordna ett afternoon tea party i trädgården, men vi vet ju alla vilken varm och skön och framför allt kort sommar det blev, så partyt blev aldrig av. Nu äntligen fick jag till det, även om tidpunkten och inramningen kanske inte blev riktigt som jag hade tänkt mig till en början. Men i brist på bröd äter man limpa. Fast vi åt bakverk och stuff. Så det stod ut ur alla öron.

English scones, boysenbärssylt och min version (hehe) av clotted cream

Vi skålar i Pimms!

På söndag blev det ett helt annat kalas. Då bjöd jag in mina närmast sörjande släktingar på 50-årskalas. Mitt i allt stök glömde jag att släpa fram kameran, så det bidde bara att snabbt föreviga maten medelst Instagram innan allt var uppätet. Jag vill ännu en gång sända ett hjärtligt tack till alla som uppvaktat mig. Vilken lycka att få ha er alla i min inner circle!

Åh underbara skördetid

I går gav jag mig ut i stickelbärssnåret utrustad med både tålamod och kampvilja. Det är ju inte direkt någon fröjd att utsätta sig för alla taggar som de där buskarna (eller, i det här fallet, den där busken) är begåvade med.

Det är ju ett lite lustigt sammanträffande att vi kallar bären för (te)stickelbär, och så snoppar jag bären innan jag kokar dem. (Och jo, jag fyllde nyss 50 och inte 15, som man kunde tro när jag finner sådana här saker lustiga)

Sylten var ganska god med blåmögelost, men jag kunde ha lagt i lite mera socker. Det ska jag komma ihåg nästa gång.

De här väntar också på att bli uppätna. För att inte tala om alla pumpor vi producerat i sommar. Men vad i vida friden ska vi göra av pumporna? Tips mottages med stor tacksamhet.

Grattis och blåbär

Mina allra varmaste gratulationer till dagens 50-årsjubilar, Mia!

För exakt en månad sedan satt jag på huk i blåbärssnåret på stugan, fast det känns nog mer som en evighet sedan. Jag hoppas att vi kommer ihåg att äta upp blåbären vi plockade, för tidigare i somras slängde jag tolv burkar med fem år gamla blåbär ur frysen...

Call Me Crazy

Ibland överdriver jag saker och ting lite grann (men bara lite), till exempel när jag inte nöjer mig med en ny väska, utan måste ha tre nya inför en ny väsksäsong. Den minsta, den som ligger längst fram i bilden, fick jag av gubben på vår 22:a bröllopsdag. Eller egentligen någon dag innan. De två andra köpte jag i London. Jag kunde inte välja färg, så gubben föreslog att jag skulle köpa båda två. Vilken man, eller hur? Jag kan inte resa till de brittiska öarna utan att köpa hem åtminstone en väska varje gång. Fast ofta köper jag visst två.

Hotel Chocolat

Ni vet, choklad är ju "ganska" gott, och när den ser ut som den här, då är den ju också en fröjd för ögat. Dessa gudomligheter (arton stycken praliner!) handlade vi på shoppingcentret i Milton Keynes förra veckan, och det tog faktiskt fem dagar innan vi fick dem uppätna. Tala om att vara ståndaktig. Var kom den karaktären ifrån helt plötsligt?

Hotel Chocolat är en livsfarlig affär om man gillar choklad. Och har man inte haft beslutsångest tidigare i sitt liv, får man det garanterat när man stiger in i den affären. Det skulle ju hjälpa lite om man var miljonär, men när plånboken är så tunn som den är, måste man välja med omsorg. Jag tycker vi lyckades rätt bra den här gången åtminstone.

Nå, klart man dricker ur engelska koppar till engelsk konfekt. Dum vore man ju annars.

Gudagott

Alltså, det här måste ni testa!

Gör en persiljepesto, recept nedan. Koka (fullkorns)spaghetti enligt anvisningarna på paketet. Rör ihop pesto, spaghetti och tinade räkor. Krydda med svartpeppar och Habanero Tabasco. Klart!

Vill man anstränga sig lite till, steker man zucchini och rör ner det också. Vi åt något som påminde om detta i London, men vad "såsen" i den rätten innehöll, det vet jag inte. Det jag däremot vet är att min egen variant av rätten funkar.

Persiljepesto

2 vitlöksklyftor

1 kopp oliv- eller annan matolja

1 knippe persilja

1/2 kopp valnötter

1 kopp riven parmesan

1/2 msk havssalt

Kör vitlök, persilja, salt och nötter i mixer. Tillsätt olja i en tunn stråle och därefter parmesan.

London revisited, del II

Från Marylebone Station åkte vi tåg en timme tills vi anlände till denna station. I Aylesbury blev vi upplockade av min halvsyster Anne och hennes man Matt, som tog oss hem till sig i Great Horwood.

Här dricks det Pimms blandat med lemonade. Hur gott var inte det!

Efter maten överraskade värdparet mig med en maffig chokladtårta. Och ljus som tändes på nytt och på nytt hur mycket jag än blåste på dem. Fast det var ju behändigt när mitt tilltag skulle fotograferas ur alla vinklar. God kaka, synd att vi inte orkade äta mer av den, hehe.

Här bodde vi under vistelsen i Gt. Horwood. 

Livsfarligt besök på Hotel Chocolat

Focaccia dränkt i ost, mmm...

På lördag morgon kände vi oss mogna för lite shopping, så vi åkte in till Milton Keynes och det enorma shoppingcentret där. Efter att vi lättat på våra plånböcker tillräckligt, intog vi en lätt lunch och sedan bar det av tillbaka hem.

Gubben och jag promenerade runt i byn en stund innan det var dags att gå tillbaka, byta om och göra oss redo för en av resans höjdpunkter som Anne och Matt bjöd oss på - Champagne Celebration Tea på The Compleat Angler i Marlow.

Ni noterar väl den viktiga fingerföringen?

Jag har väntat SÅ länge på att få njuta av en proper Afternoon Tea, och nu får jag lägga den erfarenheten till handlingarna. *älska*

Omgivningen gick inte av för hackor den heller! Det är förresten Themsen som också flyter här förbi.

Nästa gång vi åker till England vill jag shoppa i Marlow!

Vi åkte tillbaka till Gt. Horwood via en liten by som heter The Lee. Denna by torde vara bekant för er som gillar Midsomer Murders!

På kvällen besökte vi den lokala puben i Gt. Horwood - The Swan Inn. Den ligger bara runt hörnet från Anne och Matt.

På söndag morgon bjöds vi på en traditionell engelsk fry-up breakfast (minus svamp)! Stärkta av frukosten gav vi oss iväg till grannbyn Winslow där det ordnas Farmers Market den första söndagen varje månad.

Jag köpte bl.a. lokala ostar att picknicka på senare på eftermiddagen. Åh, vad jag önskar att jag hade haft en kylväska, eller en frys med mig! Här fanns fisk som jag bara sett på tv förr, och fårkött i mängder. Och inget av det kunde jag köpa hem, suck.

Kyrkan i Winslow

Efter marknaden åkte vi tillbaka, packade våra resväskor och åkte vidare till Milton Keynes, varifrån vi tog tåget tillbaka till storstan.

Vi landade här och picknickade i en park innan vi åkte vidare till Hammersmith och lite last-minute shopping.

Självklart måste jag fota puben med den förnämliga namnet Humlestörarna!

Sista anhalten före avfärd var området kring Towern och Tower Bridge. Towern besökte jag redan sommaren 1979, så där orkar jag inte traska runt fler gånger. Bron är dock lika imponerande varje gång man ser den.

Visst är den majestätisk, den här bron?

Museifartyget HMS Belfast. Jag erbjöd mig att följa med på en rundtur i den, men gubben sa att han inte ville förstöra MIN födelsedagsresa med att släpa mig runt där i fyra timmar, för så många timmar trodde han att han skulle behöva för att hinna se allt.

I London byggs det jämnt och ständigt, och här blandas nytt med gammalt så det står härliga till. Det där tornet till höger heter The Shard och är Londons senaste landmärke.  

Bron från andra hållet. Vi hade väntat oss att få se OS-ringarna hänga på bron, men de var utbytta till Paralympic-symbolen.

Lille gubben med munnen full av glass.

Från Towern promenerade vi till Liverpool Street Station via The Gherkin. Från gatan strax utanför stationen avgår bussarna till Stansted.

Engelsmännen är experter på att hitta på passande namn för sina pubar. Eller?

Lägg till bildtext

Sista natten tillbringade vi vår vana trogen på detta lilla hotell ett stenkast från flygfältet. Kvart över sex på morgonen var vi klara för avfärd till flyget. Tack för allt. See you again sometime, London.