Hjärtligt

Kan du - utgående från dagens bilder - gissa vilken film maken och jag ska gå och se ikväll? Vi går hellre på bio än på teater, och förr (läs före 1991) såg vi nästan alla nya filmer som visades på biograferna i stan. För en tid sedan ingick vi ett kulturavtal som innebär att vi ska göra något kulturellt minst en gång per månad, och film är väl kultur om något? Dagens biobesök blir den andra i ordningen denna månad! Nästa helg ska vi ägna oss åt shoppingkultur i Haparanda. En liten minisemester på tumis blir det. Sådant händer verkligen inte varje dag. Inte ens varje år.

Bänkskuddardag

Det här med abiturienter, bänkskuddardag och studentskrivningar är ju så självklara saker för oss här i Finland, men svårt att förstå för dem som bor annanstans, till exempel i vårt västra grannland. Jag ska helt kort försöka reda ut begreppen en gång för alla.

Gymnasister som går tredje året i gymnasiet kallas för abiturienter, kortformen är abi, eller abin i pluralis.

För att ta studenten i Finland krävs att man skriver och blir godkänd i minst fyra studentprov, varav modersmålet numera är det enda obligatoriska ämnet. Studentproven kan delas upp på flera terminer, t.ex. så att man skriver ett par ämnen på hösten under det tredje skolåret och resten på våren.

För abiturienternas del slutar skolan i mitten av februari. Den dagen skolan slutar kallas bänksskuddardagen, eller penkis. Efter penkis följer abiturienternas cirka tre veckor långa läsperiod inför vårens studentskrivningar, vilka anordnas under senare hälften av mars och i början av april. Därefter är abiturienterna lediga. Studentexamensnämnden har sedan knappt två månader på sig att gå igenom och bedöma samtliga studentprov som skrivits i landet.
Studentdimissionen ordnas i samband med skolavslutningen i slutet av maj eller i början av juni, det är alltså först då studenterna får sina mössor och betyg.

Här är några bilder på abina från Korsholms gymnasium. Det var en ohyggligt kall dag. Jag hade stelfrusna fingrar efter en halv timme på stan, för att inte tala om hur genomkyld sonen var efter sin lastbilstur.





Idag firar gymnasietvåorna (bl.a. vår yngre son) å sin sida att de nu är störst, bäst och vackrast i skolan. Äldstes dag kallas det, och åtminstone i ”vår” skola innebär det att man klär sig i vitt och svart (kostym minus kavaj) under skoldagen och firar med gemensam fest på kvällen.

Jag känner mig som värsta läraren eller informatören idag, men jag vill ju inte att det ska bli någon begreppsförvirring ute i världen p.g.a. mina blogginlägg.

Arrgh

Snart tar jag till kraftuttryck för att skrämma slag på den här eländiga vintern, som jag är så innerligt trött på! Att den är vacker, det kan jag hålla med om, men några andra fördelar har den definitivt inte. Dessvärre ser utsikterna för de närmaste två veckorna rätt dystra ut vad beträffar vårvärme.

Idag firar gymnasietreorna sin sista skoldag bl.a. med att åka runt stan på lastbilsflak. Det är säkert lagom KUL att stå där i maskeraddräkt (utan ytterkläder) när det är minus tjugo grader kallt. Maken och jag tänkte ta oss till stan för att försöka få syn på lastbilarna. Jag ska beväpna mig med kamera för säkerhets skull, men bävar redan för att jag kommer att frysa fingrarna av mig.
Tack och lov har vi det hyfsat varmt inomhus, mycket tack vare vår härliga kakelugn och alla ljuslyktor och ljusstakar som huset överbefolkas av.

Nu ska kärringen ut i kylan. Tjingeling!

Fettisdagen

Jag kan väl inte vara sämre än andra fettisdagsbloggare, så här kommer mina fastlagsbulle/semlebilder. Den uppmärksamma noterar kanske att jag endast har tre bakverk på fatet, och tror att jag blivit ståndaktig som står över firandet. Nä, ser ni, sådan karaktär har jag inte för tillfället. Jag åt min bulle hos mamma på eftermiddagen, medan den övriga familjen fick kalasa på sina bullar efter middagen.

Igår fick jag återigen konstatera att det är tur att grannarna jobbar dagtid, för jag kan inte ha sett klok ut där jag sprang in och ut i flera omgångar med pläd, kakfat och kameror.

Bestick och burkar

Bestickburkssamlingen är komplett. Jag som är lite korkad i huvudet tänkte inte ens på att det också borde finnas en skedburk när jag inhandlade mina gaffel- och knivburkar, men det finns ju folk som är smartare än jag, till exempel frun som lever Livet på Vestergård, för det var hon som tipsade mig om skedburkarnas existens. Det tackar jag för, för det finns ju en möjlighet att polletten någon gång i framtiden äntligen skulle ha trillat ner och då hade det kanske redan varit för sent att skaffa ett komplement till samlingen.


Det är en samling beresta bestick jag har i mina burkar. De har för länge sedan rest från en ort i Tyskland till San Francisco. I USA bytte de så småningom ägare, och när den nya ägarinnan till slut konstaterade att hon inte längre behövde besticken, gav hon dem till sin syster, min svärmor, som tog dem med sig till Finland. Så vitt jag vet blev de aldrig använda i svärmors hus, men sedan de flyttat hem till oss har de fått vara med om en och annan middag. Om bestick kunde tala... eller om man helst fick smaka all den mat som skyfflats in med dem...

Trähästar

För en tid sedan visade jag min samling dalahästar, och då föreslog en av er att jag också ska visa mina övriga trähästar. De flesta av dessa har gått i ide, sin art till trots, men det känns bra att veta att de finns i gömmorna om lusten att ställa ut dem överfaller en någon vacker dag. Vackert är det förresten också där ute idag, och jag har precis avslutat mitt stora projekt, så just nu känns allt rätt underbart igen!

Happy Valentine's Day

Mitt julklappshalsband har inte blivit använt till det det egentligen var avsett för än, men en karriär som fotomodell är väl inte heller fy skam.

Jag önskar alla besökare en riktigt glad alla hjärtans dag! För min del kommer dagen att gå i arbetets tecken (typiskt, eftersom solen skiner igen). Det är straffet för att jag inte jobbade i fredags, men det är mitt eget val, så jag vågar inte klaga mer än så här ;-)