Från början var det tänkt att vårt ressällskap skulle bestå av våra vänner Wivan och Martin, men Wivan gick och ramlade, och bröt ett ben i sin ena fot, så det var dottern Sissel, samtidigt vårt gudbarn, som gjorde Hasse, Martin och mig sällskap på resan.
Flygresan till Stansted gick lika bra som förra året, tack och lov. Från Stansted åkte vi buss till London. Jag hade bokat och betalt bussresan i förskott, men det visade sig att vi var klara för avfärd tidigare än jag trott – dessutom var flyget nästan en halv timme före tidtabell – men det gick bra att hoppa på en tidigare buss. Bolaget vi åkte med heter Terravision, och de kör till och från London en gång i halvtimmen. Det tog 55 minuter in till Liverpool Street Station och kostade endast £14 tur/retur per person.
Från Liverpool Street Station tog vi tuben till Paddington och hotellet. Vi bodde på samma hotell som förra året, d.v.s. på Westpoint Hotel, som ligger bara ett stenkast (om man kastar någorlunda långt) från t-banestationen. Härifrån går flera t-banelinjer och bussar åt olika håll i storstan.
Efter incheckning knorrade det så där lagom mycket i magen, så vi sökte upp en indisk restaurang som våra ungdomar besökte förra våren och som de rekommenderade varmt. Vi blev inte besvikna. Efter maten kände vi oss rätt nöjda med att återvända till hotellet och en god natts sömn.
Efter frukosten på onsdag morgon åkte vi åt varsitt håll från Paddington – herrarna mot Royal Air Force Museum i Hendon
och Sissel och jag till Notting Hill.
Jag tror alla trivdes utomordentligt väl på respektive ställe. Det var relativt lugnt i Notting Hill denna förmiddag, och vi tog god tid på oss att kolla in det som intresserade oss. Vi knackade på i huset Hugh Grant bodde i i filmen Notting Hill, men ingen öppnade... Hans bokhandel hade ändrat skepnad, men vi hittade den likväl, men kammade dessvärre noll även där...
När vi kände att vi traskat tillräckligt längs Portobello Road, åt vi en lätt lunch innan vi tog tuben till Oxford Street. Sissel ville besöka Hamleys leksaksaffär, som hade en Harry Potter-avdelning, så den var nästa mål för vår färd. Leksaksaffären ligger på Regent Street.
Efter besöket där gick vi till Carnaby Street, där vi förgäves försökte hitta en cupcakeplace. Vi trodde redan vi hittat rätt, men här var det falsk marknadsföring så det stod härliga till, så vi fick nöja oss med cookies. Inget fel på dem heller.
Vi gick en stund på det anrika varuhuset Liberty, men kunde konstatera att prislapparna inte riktigt låg i klass med det som fanns i våra plånböcker, så vi fortsatte mot Oxford Street och litet humanare priser. Dock köpte vi inte mycket där heller. När vi nått Marble Arch började fötterna ropa på hjälp, men färden fortsatte med tunnelbana till Piccadilly Circus.
Därifrån traskade vi mot Leicester Square för att söka musikalbiljetter i rätt prisklass. När det uppdraget var utfört, hoppade vi på en buss till Westminster så Sissel fick se Westminster Abbey, parlamentsbyggnaden och Big Ben.
Medan vi var på väg därifrån meddelade herrsällskapet att de var klara på flygplansmuseet, precis innan det stängde, så vi åkte tillbaka till Paddington, sammanstrålade med gubbarna och gick på en libanesisk restaurang nära vårt hotell.
På onsdag morgon åkte Martin till Imperial War Museum och resten av oss begav oss mot Camden. Vi gjorde en snabb avstickare i King’s Cross, St. Pancras, för där ville Sissel fota tågstationen, som förekommer i någon HP-film, innan vi fortsatte till Camden, där vi sedan lämnade en stor del av vår reskassa.
Jag hade beställning på ett antal t-tröjor till sönerna som inte fick följa med denna gång, och hittar man inte t-tröjor i Camden, hittar man dem ingenstans. Sissel såg också ut att trivas bland alla tunikor och toppar här.
Vi lunchade i en av kojorna där försäljarna stod och skrek sig hesa för att locka matgäster till sig.
På eftermiddagen åkte vi till Tower Hill, besiktade området kring Towern och Tower Bridge, vissa av oss tog en styrkande kaffekopp medan andra roade sig med att fota självporträtt.
Sedan bussade vi tillbaka mot centrum och såg många sevärdheter på vägen, bl.a. St. Paul's Cathedral, högsta domstolen och Nelson på sin pinne.
Vi hade fortfarande inte ätit några cupcakes, så jag fick öppna käften och fråga runt på bussen, och blev tipsad om Liberty, som Sissel och jag besökt dagen innan. Alltså åkte vi dit, och jo, visst fanns det cupcakes där. Inte så fina som jag hade väntat mig, men goda.
På kvällen intog vi en lätt middag i Paddington innan vi åkte tillbaka in till stan och besåg We Will Rock You på Dominion Theatre. Queenmusiken håller fortfarande och musikalen var lika bra i år som förra året!
Efter musikalen gick Sissel tillbaka till hotellet, medan vi gamyler gick på en lokal pub till stängningsdags,
varefter vi ännu delade en fish and chips på trottoaren – som om vi inte redan ätit tillräckligt den dagen.
På torsdag delade vi på oss så att Hasse och jag åkte åt ett håll och Sissel och Martin åt ett annat. Hasses och min färd gick till trädgårdsstadsdelen Kew Gardens, men i stället för att åka till den botaniska trädgården, traskade vi runt och tittade på hus och privata trädgårdar i den mysiga stadsdelen.
Från Kew tog vi bussen till Richmond, samma plats som vi också besökt året innan. Då fick vi inte nog av stället, så vi ville åka tillbaka och också uppleva den på nytt. Jag tycker om att återse ställen, man ser så mycket mer och så många fler detaljer andra gången.
Inte heller i år lyckades vi se Pete Townshend, men vi kände hans närvaro när vi stalkade hans hus och fotade det från alla möjliga vinklar. När vi njutit av utsikten tillräckligt länge, gick vi ner till centrum av Richmond, handlade lunch och gick runt tills vi hittade ett lämpligt ställe att inta lunchen på. Det är inte varje dag man står mitt på en bro och dricker vin ur portionsglas man handlat i mataffären!
Från Richmond åkte vi tillbaka till Portobello Road. Jag måste tillbaka till Cath Kidston-affären jag besökt två dagar tidigare, eftersom jag äntligen bestämt mig för vilken väska jag skulle köpa därifrån. Nästan. Sedan stod jag där och velade i en evighet igen, bestämde mig för två väskor, och konstaterade senare att jag ändå borde ha köpt en annan i stället. Oh well, det får bli en annan gång. Jag knackade på hos Hugh Grant igen, men inte heller denna gång var han hemma.
Vi hittade ett cupcakeställe, avnjöt varsin sådan och åkte sedan från Notting Hill. I det här skedet höll fötterna på att säga upp kontraktet, så vi satte oss i en park och inväntade Martin och Sissel, som så småningom dök upp. Vi åt på två olika hak som låg intill varandra, gubbarna på den ena och Sissel och jag på den andra. Sedan hämtade vi våra resväskor från hotellet och tog tuben till Liverpool Street Station. Det var dags att säga goodbye till London för denna gång.
Väl framme i Stansted sökte vi upp den parkering därifrån transporten till vårt nästa härbärge skulle gå, men ingen bil dök upp, så jag ringde hotellet och några minuter senare dök bilen upp, fast på ett helt annat ställe. Det tog inte många minuter att köra till den mysiga byn Takeley. Vi bodde på ett litet familjehotell – inget lyxställe det heller, men rummen var rymliga och badrummen moderna och fina. Vi slängde bara in våra väskor och traskade därefter den korta biten till en närbelägen pub – The Green Man. Huset var byggt år 1540, så det var inget nybygge precis, men ack så tjusigt. Pubinnehavaren var en trevlig prick, ölet gott, cheesecaken söt och god och ostarna vi åt var utsökta!
På fredag intog vi en extremt tidig frukost innan det var dags för hotellinnehavaren att skjutsa oss till flyget. Planet krängde och svängde ett tag när vi var halvvägs till Finland, men i övrigt har vi inget att klaga över denna gång. Det är nästan så att jag är sugen på att boka en ny resa. Snart.
