Söderfjärden

Vi är ju ofta inne på det här med att idka närturism, så i går efter att vi suttit på försäkringsbolaget i nära en timme och försökt få personalen där att inse att fakturan de skickat var alldeles för hög, bestämde vi oss för att åka ut till Söderfjärden i det vackra sensommarvädret för att lugna ner oss.

Söderfjärden är en en meteoritkrater som bildades för ungefär 520 miljoner år sedan. Området är cirkelformat och har en diameter på 5-6 km. Området var tidigare en havsvik, men på 1920-talet började man torrlägga det, och i dag används det som odlingsmark. Under september och oktober påträffar man en mängd tranor i Söderfjärden, då rastar 7 000-8 000 tranor här under resan söderut. Vi fick kika i ett fältteleskop som en gubbe hade med sig upp i utsiktstornet och fick se flera tiotal tranor. Redan det var en imponerande syn.

Äppel päppel

I år ger vårt äppelträd så där lagom mycket frukt. Vissa år får vi knappt några alls, och vissa år har vi så det skulle räcka till ett helt kompani eller två, men i år blir det just lagom av sorten. I går kväll körde jag en sats med min äppelskalare/urkärnare och hängde upp dem på en tråd här hemma. Jag har gjort det någon gång förr, och det doftar så gott i huset när äpplena hänger där och torkar. Bättre än i ett parfymeri, jag lovar. Visserligen har jag inte besökt ett endaste ett parfymeri, men det är väl en bisak... På tal om bin och annan ohyra så delar vi ju äppelskörden med både fåglar och harar. Än så länge har djuren bara mumsat på den frukt som ligger på marken, men i år hänger äpplena så lågt, så haren skulle lätt som en plätt nå upp till dem utan minsta ansträngning, så det är väl bäst att plocka tomt om man vill njuta av dem själv. Lustig kvist den här här nedanför, inte sant? Den växer rakt neråt. Nåja, den kanske hänger ner av äpplenas tyngd, men det låter roligare om man säger att den växer neråt.

Finfina exemplar som numera hänger på tork.

Kära barn

Det är inte ofta man får möjligheten att fota dem man har allra närmast hjärtat, så det gäller att passa på när tillfälle ges. Båda grabbarna lät min kamera bränna av några bilder på dem i förra månaden, så nu har jag bilder att sitta och titta på när saknaden sätter in, och det gör den allt som oftast, oavsett om de bor 5 eller 330 km i från oss.

Ian

Lukas och flickvännen Katarina

Rödorange

Ungefär samma färg som rönnbären och tomaterna har jag haft i veckan då jag vråljobbat och blivit förargad av än den ena och än den andra orsaken. Nu är det helg, för jag har precis skickat iväg veckans sista uppdrag. Min gulliga gubbe lovade göra mig sällskap på stan i dag. Kanske vi ses i vimlet?

Gästrummet i nya höstkläder

Det har länge varit på gång, men i förra veckan fick gästrummet äntligen en ny matta på golvet. Den här var i precis lämplig storlek och i precis lämplig prisklass. De som känner mig vet att jag inte brukar satsa på riktigt dyra saker till hemmet av den orsaken att man kan vara lika säker på att min smak ändras som att sommaren kommer igen efter en evighetslång vinter, och med begränsade medel (eftersom vi är en egenföretagare och en pensionär i hushållet numera) är det dumt att satsa på dyra inredningsattiraljer eftersom de ändå ska bytas ut innan alltför mycket vatten runnit under bron. Vänligen blunda för tallrikshyllan, för den är helt ute och cyklar nu - prydnadsmässigt alltså. Själva hyllan gillar jag mycket - den är ju hemsnickrad av min egen superman!

Soffan är ny för i sommar, och jag försöker fortfarande känna in (som Ernst) vilka kuddar jag vill ha liggandes i den i höst. Den som tror att inredning är a piece of cake, vet nog inte vilken febril verksamhet som pågår i en inredningsnörds huvud jämt och ständigt.

Pre-birthday kräftskiva

I fredags inledde vi helgens firande med en liten kräftskiva i vårt uterum. Vid kvällens första servering hade vi sällskap av våra ungdomar, men efter maten försvann de på egna vägar och kvar blev endast gamylerna. Inte så illa det heller, kan jag berätta. 

Så här pigga och nöjda såg vi ut fast timmen började bli sen:

Hos fotografen

Foto: Ann-May Sjö

I dag för 23 år sedan gick min blivande make och jag till fotografen Ann-May på förekommen anledning. Då såg vi ut som på bilden här ovanför. I somras blev vi fotograferade av fotografen Kamomilla (bilden nedan), och visst har vi åldrats, men det gör inget - huvudsaken är att vi fått tillbringa dessa 23 år med varandra. Ett lyckligt äktenskap har vi haft, och så hoppas vi att det fortsätter. Många år framöver!

Ja, ni ser ju alla hur mycket jag älskar och beundrar honom!

Foto: Camilla Hynynen