Kär i kök

Eller nåja, inte är jag kär i vilket kök som helst, utan i mitt eget. Det är nästan mitt drömkök. Om alla önskningar hade kunnat uppfyllas, skulle jag också ha en köksö och plats för en gammal soffa, typ den här, men p.g.a. utrymmesbrist får jag nöja mig så här. Och det gör jag ju egentligen. Bilder från köket har ni sett förr, men eftersom jag inte kan se mig mätt på det, tänkte jag att ni kanske också vill glutta på det litet igen. Om inte alla, så åtminstone de läsare som nyligen hittat hit.

Jag drömde om ett nytt kök i många, långa år. Det gamla hade jag också valt och planerat själv, men som jag sagt tidigare ändras min smak - som vissa anser - alltför ofta. Dessutom var det mörkt i köket året om med de bokfärgade skåpen som gick ända upp till taket. Nu är köket ljust och luftigt, men att det skulle ha blivit roligare att laga mat i det nya köket kan jag inte direkt påstå. Matlagningen är en lika stor plåga (?) varje gång.

Eller plåga och plåga. Jag gillar att laga mat när jag har tid, vet vad jag ska laga och har alla ingredienser hemma. Idag blev det två goda grönsakspajer - den ena med vanlig botten och den andra med kolhydratsnål botten. Jag har fått ett sådant där ryck med kolhydratsnål kost igen. Dessvärre kommer det att skita sig till helgen när vi ska fira sonen som fyller 20, men det är bara att ta nya tag igen nästa vecka. Kolhydratsnåla tag eller någon annan typ av försök att minska midjemåttet. Vi får väl se.

Det var några tvivlade att jag talade sanning när jag påstod att jag inte smakade på alla nio sorter på Nils kakbord. Faktiskt så räknade jag sorterna, och det blev bara tre plus en halv pepparkaka. :-) Maken till ståndaktighet har jag inte upplevt på länge. Hoppas det fortsätter lika bra.

Hemma hos Nils

Häromdagen åkte vi ut till makens hemby ute i skärgården för att hälsa på hans morbror som bor kvar i hemgården, d.v.s. i det hus där makens mamma och hennes tio syskon växte upp. I storstugan hemma hos Nils finns de möbler som är så typiska för denna skärgårdsby - dörrsängen (som heter så eftersom den står strax innanför dörren), vinkelskåpet, innersängen (som i sin tur kallas så för att den står i ett hörn längst in i rummet) med tillhörande tallrikshylla och ytterligare ett storskåp. Likadana möbler, fast med annan färgsättning, fanns i makens hemgård, men dem blev vi tvungna att sälja för ett år sedan eftersom de inte passar in i stilen hos oss. Om vi mot förmodan hade velat ha dem, skulle vi ha blivit tvungna att höja på rumshöjden hos oss, annars hade möblerna stuckit upp genom taket till kallvinden. I rätt sammanhang är möblerna väldigt charmiga, även om de brokiga färgerna som sådana inte tilltalar mig. Just nu. Smaken, i alla fall min, har ju en förmåga att ändras med åren.

Här dukas det upp med ett riktigt kakbord när man hälsar på. Nio olika sorter bjöds det på denna dag, men nej, jag smakade inte på alla. Vad tror ni om mig? ;-)

Sånt jag fått

Den här fina köksskylten fick jag av min kusin i julklapp, men tror ni jag läser rätt när jag ser den? Nä, ser ni, det gör jag inte. Istället för cuisine, som är kök på franska, utläser jag skylten som cusine varje gång, och det passar ju egentligen riktigt bra eftersom jag fick den av en sådan och bilden föreställer två - som jag tolkar dem - kockande kusiner.

Duken som ligger här vann jag i höstas i en utlottning hos Villasukka. Den kommer från Pentik och är egentligen en tablett, men funkar ju bra som duk också. Ni tycker kanske att det är mycket pryttlar framför vår hallspegel, men de skymmer ju en del av eländet när man står där och tittar på sin förhatliga spegelbild...

Livet (eller vardagsrummet) efter julhelgen

Vad ljust och luftigt det blev i vardagsrummet när julen och allt julrött åkte ut eller upp på kallvinden igen. Det är nästan som om vi flyttat i ett helt nytt hem. Där i hörnet mellan sofforna placerade vi den gamla möbeln jag skrev om tidigare (klicka). Det ser litet trångt och knöligt ut på bild, men är bättre i verkligheten. Ni får lita på mig. :-)

Eller nåja, litet rött har vi ju kvar, men den här fåtöljen får vi ha överseende med, året om. Lingonkransarna hänger också kvar, för de är fortfarande fina, och inte alls så juliga när alla övriga julprydnader försvunnit ur bilden.

Union Jack-kudden är jag lika förtjust i idag som tidigare.

Här vid ändan av ena soffan har ett nygammalt bord blivit placerat. Bordet, köpt på Ikea för evigheter sedan, var uprsprungligen trärent, blev så småningom betsat och har denna vecka fått sin slutliga (?) vita färg. Det har senast agerat tv-bord i ena sonens rum, men fick inte följa med i flytten. Här passar det alldeles ypperligt in nu. Nu är alla möbler utom sittmöblerna i rummet vita, och hela rummet har fått en ljusare framtoning trots de mörka sofforna.

Trettondagsbullar

Jajamen, idag har jag bakat fastlagsbullar! Tänkte så småningom ha paus i förtäringen av dylika godsaker, men måste ju få min beskärda del av den här sorten innan, därav bakaktivitet idag. Vi åt varsin bulle till efterrätt efter trettondagslutfisken. Det blev en liten miss i beräkningarna bara, för jag fyllde fem bullar, medan middagsgästerna endast var fyra till antalet då yngre sonen åkt på Stockholmskryssning. Gubbsingen och jag offrade oss och delade på den sista, och då serverade äldre sonen, numera huserande i egen lägenhet, en av dagens sanningar, d.v.s. att det nog syns på oss att vi inte tackar nej till bullar. Dags att ta tag i saker och ting nu, eller...?

Pump!

Jag är faktiskt inte lika negativ som jag låter, men en sak vill jag få sagt: eländes vinter! Jag vägrar att gå ut när det är så här kallt - minus 21 idag. Vädret har varit fint i några dagar nu, men så länge temperaturen vägrar stiga, vägrar jag vintern. Man kunde säkert få till en massa fina bilder om man gick ut, men jag låter andra sköta den saken, och skjuter några bilder genom fönstret i stället. Pumpen är ett tacksamt objekt oavsett årstid. Den övre bilden är några dagar gammal (och fotad av den gode maken), den undre är min egen och dagsfärsk.

Idag har jag blivit tvungen att jobba trots arm- och handvärk, och jag kan väl passa på att surfa runt lite medan eländet ändå värker och sticker. Imorgon ska jag vila igen.

Önskar er en trevlig Trettondagshelg. Hos oss blir det fyra dagar ledigt om några timmar. I like.

1/2011

Hallå, kära bloggvänner, och god fortsättning på det nya året! Vet ni hur trist (och svårt) det är att försöka låta bli att sätta sig vid datorn? Den som är mitt bästa (och i princip enda) arbetsredskap och framför allt min viktigaste kanal ut till omvärlden. Min arm kvider av smärta de korta stunder jag återupptar kontakten med omvärlden. Min omgivning vill att jag kontaktar hälsovården, men jag brukar försöka låta kroppen läka ut av sig själv, så jag ska ge den en sista chans ännu.

Förra veckan var jag i stället social i verkliga livet. Jag hade en träff med en bloggkompis på stan och handlade bland annat lyktan på bilden här ovanför. Maken och jag hälsade på hans släktingar och vi hade besök av söta Selma med föräldrar från Åbo.

Nyårsaftonen tillbringade vi hos goda vänner och vi blev bjudna på så god mat att jag nästan började gråta på kuppen. Efter maten kom årets roligaste sällskapsspel Rappakalja fram och det kunde vi inte slita oss ifrån under resten av festen. Jisses, så kul det var! Vi var så inne i spelet att vi inte ens tog oss tid att hedra övergången till ett nytt årtionde på stående fot, utan skålade bara in året i förbifarten medan vi koncentrerade oss på våra förklaringar till de märkliga orden i spelet. 

Vis av erfarenheten har jag insett att det inte lönar sig att bjuda på nyårsdagsmiddag den första januari, utan att det är lite smartare att skjuta upp måltiden med en dag eller så. Det gjorde vi alltså detta år. Det blev en trerätters för fem pers på söndag, och alla åt med god aptit. ;-)