Hemburet

Egentligen är det bra att någon främmande människa gräver i gömmorna, för en sådan hittar saker som man inte själv ser. Ska sanningen fram har jag ju inte själv vågat klättra upp på uthusvinden för att kolla vilka skatter där vilar, men det gjorde mannen jag berättade om igår, och ner från vinden kom han med denna tjusiga soffa och kappmåttet längre neråt i detta inlägg. Han hade velat köpa båda, men det kunde jag inte tillåta. Jag fattade ju direkt att soffan blir perfekt för mina Mailegkaniner. En sittdyna måste jag kanske sy, men det får bli en senare fråga. Att måla den vackert nötta soffan kommer heller inte på fråga.



I kappmåttet (som rymmer två kappar) får Allt i hemmet plats, medan alla andra inredningstidningar är för breda för att förvaras i den. Jag får börja jobba på att fylla måttet nu!


Den gamla resväskan har jag tänkt ta hem många gånger, men ångrat mig varje gång, tills nu. Om jag riktigt ger på tusan på det, ska det nog gå att hitta en lämplig adress för kappsäcken här hemma.

En del andra prylar ligger i en hop i köket och väntar dels på att bli dokumenterade var för sig, dels på att hitta en plats i våra överfulla skåp. Mera om dem senare.

Lördagsnytt

Idag fick vi skymta solen igen och vi kunde konstatera att den står rätt högt uppe på himlen redan, så kanske vi ändå är på väg mot varmare tider även om det inte märks på temperaturen ännu.

Vi åkte en sväng ut till huset i skärgårdsbyn i förmiddags eftersom oljepannan i det gamla huset måste kollas upp med jämna mellanrum. Idag hade vi återigen besök av en man som verkar jobba på att bygga upp ett privat museum, för det var redan tredje gången han ville komma ut för att rota i alla gamla saker både inne i huset och i uthuset. Visst hittade han några pärlor, bl.a. ett halvruttet klaffskåp som stått i uthuset hur länge som helst. En del andra allmogesaker fick han också med sig, och för en alldeles liten stund sedan ringde han maken för att å sin systersons vägnar reservera några andra saker som står i vårt hus till ingen nytta. Det är ju roligt att prylarna kommer till sådana som vi känner till åtminstone litet grann, i stället för att allt ska bli sålt på auktion till who knows who and where.

Själv fick jag hem en del saker igen, men dem visar jag en annan dag. Maken och jag ska strax åka iväg på middag till goda vänner. Vår yngsta guddotter har precis fyllt nio, trots att hon föddes alldeles nyss!

Jubileumsmåltid

Det var verkligen ingen dietmat det bjöds på hos oss igår, men när man firar tjugo lyckliga år behöver man väl inte tänka på kalorier, kolhydrater, fettmängd eller något annat otrevligt, utan då är det bara att vräka i sig för allt man är värd, eller?

Idén till förrätten fick jag från Halv åtta hos mig i tisdags: stekt aubergine med stekt grön paprika, crème fraiche och tomatpuré. Himmelskt gott, den rätten rekommenderar jag verkligen!

Till huvudrätt blodig oxfilé med vitlöks- och persiljesmör, napoletansk salladsblandning och potatisnoisetter med - håll i er - hemlagad bearnaisesås. Smalmat... not.

Efterrätten var det inget speciellt med, där tog fantasin slut, så det blev något vi ofta äter hos oss, d.v.s. konjaks- och mörkchokladmousse med hallon.

Om vi blev mätta? Oh yeah. Och det här vad faktiskt bland det godaste jag bjudit på hittills i mitt liv. Biffen var makalöst god och både maken och jag tyckte det var det bästa köttet vi någonsin ätit. Nu är det bara att vänta på nästa 20-årsjubileum - förlovningsdagen i juni :)

Historielektion

Nu ni, nu blir det en tillbakablick 20 år bakåt i tiden. Idag är det precis 20 år sedan vi blev ett par, min älskling och jag. Gemensamma bekanta till oss hade cirka två månader tidigare bjudit in oss båda två på middag hem till sig med avsikten att para ihop oss. Det andra paret höll på att förlora hoppet, medan min blivande älskling och jag jobbade på det så mycket vi hann. Det blev en hel del middagar när vi lärde känna varandra och slutligen, tidigt, tidigt på morgonen den 28:e januari, efter en kryssning till Umeå och en efterfest hemma hos mig i sällskap med det andra paret, bestämde vi oss äntligen för att göra slag i saken. I det skedet hade vi givetvis redan skickat hem de två övriga.

Sedan dess har vi varit oåtskiljbara. Vi visste direkt att this was it och drygt fyra månader senare förlovade vi oss och ytterligare två och en halv månad senare gifte vi oss. Under hösten blev det lägenhetsköp och i januari, elva dagar före vår ettårsdag föddes vår första gemensamma son. Raskt marscherat, inte sant? Men varför vänta när tiden går fort och man vet vad man vill.

Så här såg vi ut på den tiden (den lille grabben i min famn är min kusin Tomas):

♥

Till Hasse:
Tack älskade Hasse för dessa 20 år - de lyckligaste i mitt liv. Vilka underbara år det varit! Inte bara tjo och tjim alla gånger, även vi har haft våra duster (fast de har varit så få, så de är knappt ens värda att nämnas - cirka tre stycken som gått över på några minuter), men sådant får man ta. Sådant gör ju att vi uppskattar varandra och det vi har så mycket mer efteråt. Och det gör vi! Jag älskar dig för evigt.

UGG

Nu har jag äntligen - efter många om och men - fått hem mina varma vinterstövlar, men vilken process det var innan de landade i min famn utanför tullen i Vasa! Man kunde ju tro att sulorna på stövlar av denna kaliber - helfodrade med fårull - vore anpassade för kallare klimat, men de har väl aldrig haft minusgrader i Australien (eller i Kina, där dessa äkta australiensiska UGGs är tillverkade) för sulan blir pisshal i minusgrader. Det gäller sålunda att ha tungan rätt i mun och att inte tänka på annat än på att gå försiktigt så man inte landar på rumpan. *lite besviken* Fast gosigt om fötterna får man ju.



På jobbfronten är det "lite mycket" nu. Som vanligt är det ketchupeffekten som gäller. Men det blir väl bättre vad tiden lider...

Burks

Jag samlar på mig en del trevliga köksattiraljer inför vår kitchen makeover. Här är en uppstättning burkar som jag inte visat tidigare. Men vilken otur jag haft med alla.

Setet med tre burkar köpte jag redan i höstas. När jag kom hem med dem märkte jag att locket på den minsta burken inte gick att stänga ordentligt, så det blev att åka tillbaka till affären med den.

Bestickburkarna blev jag förtjust i när jag såg dem hos Livet på Vestergård och till min stora glädje hittade jag likadana burkar i the inredningsaffär, för övrigt samma affär där jag inhandlade burkarna här ovanför. Väl vid kassan märkte jag att den ena burken var lite söndrig i ena kanten, och det var förstås den enda de hade kvar av den sorten. Senare samma dag fick jag ett sms där affärsinnehavaren meddelande att hon hittat en hel burk i lagret, så lyckan var stor när jag följande dag kunde åka för att hämta hem bestickförvaringen.

Kryddburkarna hittade jag igår i ett varuhus i stan. Jag borde ha lärt mig att kolla att locken fungerar innan jag köper burkar, men det har jag förstås inte. När jag kom hem skulle jag direkt inviga nyförvärven, men kunde då konstatera att den ena burken inte ens gick att öppna. Tala om otur. Lite mat i magen och en ny tur till stan för att byta setet. Det blir dyra burkar då man blir tvungen att köra flera varv till stan för att få prima varor... Hemkommen med två nya kryddburkar fick jag nästa besvikelse. Burkarna har olika färg. Yngre sonen pekade på förpackningen och på den bilden var burkarna faktiskt också lite olika, så kanske det är avsiktligt så att man kan hålla ordning på sina kryddor. Om man sedan minns vilken krydda man lagt i vilken burk är ju en helt annan femma.

Favoriter i repris

Nytillkomna bloggvänner och -läsare har kanske missat min samling dalahästar, så här kommer ett par bilder som jag visade tidigt i min bloggkarriär. Jag uppskattar varendaste en häst, men nu är stallet fullt, så några fler nyförvärv blir det inte, åtminstone inte på egen bekostnad. Faktiskt har jag inte köpt många själv - de flesta har jag fått av vänliga själar som av sin godhet antingen gett bort sin egen eller köpt en häst till mig. Fast en vit och en rosa häst skulle kanske ändå inte sitta dåligt...

Färggrant i förrgår

I förrgår fick jag ett ryck och kokade sylt på "gamla" lingon ur frysen, det började nämligen sina i syltförrådet. Lingonsylt har visserligen ingen större åtgång hos oss, för jag lagar husmanskost rätt sällan, men leverlåda går enligt husets herrar inte att äta utan det röda guldet, så vad gör man inte som mor och hustru för att vara de sina till lags. Själv är jag ingen stor lingonfantast, men en röra med kvarg/kesella, vispgrädde och lingon sjunker alltid ner. Någonsin testat det?

Till den ugnsstekta laxen i förrgår bjöds det på mangosalsa och rödkålssallad. Det vattnas i munnen när jag ser mangon, men den passar inte riktigt in i min matföring för tillfället, så de övriga fick se till att det blev tomt i salsaskålen. Ack, vilket öde.

Nyordning i köksfönstret

Nu är det ju inte så att man är begåvad med breda fina fönsternischer där man kan göra vackra arrangemang. Näärå, men smala fönsterbrädor är bättre än inga fönsterbrädor alls och då gör man så gott man kan. Sedan är ju det här med att fotografera i motljus inte direkt världens enklaste grej, men kanske man lär sig så småningom. Problemet med mig och kameran är att jag aldrig tar mig tid sätta mig in i saker och ting, och när jag fotograferar kommer jag inte ihåg att pilla på alla intställningar jag borde. Kanske jag hinner mer sedan när jag blir pensionär. I framtiden.

Den här veckan har jag levt som i en dimma igen. Jag drabbades av lägesyrsel i slutet av förra veckan, och den hänger fortfarande kvar. Och som om det inte vore nog med elände, visar termometern -20 nu på morgonen.

Det andra skåpet

Några bloggvänner var nyfikna på det andra vita skåpet som skymtade på en av förra veckans bilder. Det är ett skåp som jag beställde hem från webbaffären Sateenkaarentaa förra året. Skåpet står i vår svårmöblerade hall, där vi dels har sex dörrar som går till diverse rum (två sovrum, lilltoa, centralgarderob, vindfång, arbetsrum) och klädskåp på två väggar, dels öppningar både till kök och vardagsrum. Medan grabbarna var mindre lekte de en hel del i hallen, men i dagens läge känns utrymmet lite bortkastat eftersom det mest används för genomfartstrafik. Min förhoppning är att vi i något skede får barnbarn som sprider ut legoklossar eller dylikt över hela golvet...

Husets nittonåring tackar å det hjärtligaste för alla födelsedagshälsningar han fick i förra inlägget. Som tack bjuder jag på vinterns favoritbakverk nummer ett, men skynda dig att nappa åt dig bullen innan jag äter upp den!

Lukas 19

Världens bästa Lukas fyller nitton år idag! Mina varmaste gratulationer, grabben!

Vintervyer

Det börjar kanske bli tjatigt med vintervyer, men nu när vädret blivit mildare, ser träden helt annorlunda ut igen, och det måste ju dokumenteras för framtida behov. Hos oss är pratas det ofta väder och vind och det har väl sin förklaring i att maken är född och uppvuxen i en skärgårdsby där befolkningen var synnerligen beroende av väderleken. När han var liten var båt det enda sättet att komma iväg från hembyn sommartid. På vintarna kunde de däremot färdas över isen. Efter många års byggarbete blev vägbanken med två broar till närmast belägna ö äntligen färdig samma år som maken (fast han var ju inte gift på den tiden) fyllde fem. Från grannön gick det en färja över till fastlandet. Färjtrafiken upphörde år 1997 då den stora bron som ni tidigare sett på mina bilder togs i bruk.

Nå, nu var det ju inte skärgårdsbyn som skulle avhandlas, utan vintervädret. Jag läste förresten en lustig grej igår hos en av mina nätvänner på ett annat forum. Hennes arbetsplats hade haft besök av japanska kunder, som undrat om vi här i landet spolar våra träd med vatten för att få dem att bli så vackra som de är nu :-D

Det är väl lika bra att jag släpper ämnet väder för den här gången, för jag hamnar bara på sidospår hela tiden. Men ett par bilder till bjuder jag ändå på:

Nu är det (snart) jul igen (så fort som tiden går numera) och jag har redan börjat fylla på lagren inför den!. En av favoritaffärerna slumpade bort julprylarna igår, så jag måste ju passa på att köpa ett nytt kuddfodral. Jag har ju inga från förr!

Idag har jag bakat en kaka inför morgondagens födelsedagsfirande, även om jubilaren ifråga inte tycker att nitton är någon ålder att fira. Så länge man bor under mitt tak blir man firad, inte tu tal om annat!

Skåpet

Nu står skåpet där det ska, och kristallskålarna, vaserna och alla andra pryttlar har fått flytta in tillbaka. Vi är supernöjda med resultatet, både min hjälpsamma gubbe och jag. Skåpet hade tidigare en krans upptill, men den avlägsnade vi för flera år sedan. I och med förvandlingen bytte vi också ut de runda bulliga fötterna mot aluminiumben, och de tycker jag är pricken över i. Vi valde också att inte lägga tillbaka spröjsarna på fönstren - det ger ett luftigare intryck utan dem. Och luftigt behövs i vårt minimala vardagsrum som ändå - som maken brukar uttrycka det - är fullproppat med de dödas ben.

På kvällen möblerade jag om lite i skåpet och då fick mina röda Pentikskålar flytta in tillbaka. Innan talade jag om att göra mig av med dem, men de får nog stanna kvar i hushållet... tror jag.

Avslutat projekt

Som vanligt när jag sätter igång med något ändringsjobb är jag så ivrig när jag börjar att jag inte ens tänker på att ta en före-bild (knepigt ord det där, egentligen vill jag skriva ihop det, men då kan det uppfattas som 'föredöme', så jag använder bindestreck även om det ser illa ut i mina ögon) av det hela. Jag bläddrade tillbaka i mina digitala bilder ända till 2002 och hittade endast ett par, tre bilder där vitrinskåpet syntes någorlunda bra. Det om något är ju ett tecken på att jag inte kunnat tåla dess utseende på senare tid. Den här bilden togs i höstas när maken fyllde år och vi hade hela barnaskaran inklusive flickvänner samlad för en utsökt middag ute (på restaurang, inte utomhus) och SingStar efteråt - på hemmaplan givetvis.

Här är en liten försmak på det ommålade skåpet. Ikväll, om jag hinner, ska jag ge fönstren en omgång till med något dundermedel och därefter får prylarna äntligen flytta in tillbaka. Jag kan ju säga att det var ett drygt jobb att måla skåpet, men nu efteråt är vi så nöjda, så.

Tack för alla lyckönskningar i inlägget här nedanför. Jag fick faktiskt två sprutor i tisdags - en i var arm, för jag passade samtidigt på att också begära en stelkrampsspruta eftersom det gått tio år sedan senast. Jag har haft ont i armarna (stelkrampsarmen har varit värre) och igår kväll fick jag feber, men nu mår jag redan bättre och ska strax sätta igång med veckans första jobb!

Servettringar

Det var några av er som undrade var jag köpt servettringarna jag använde i min nyårsdukning. Servettringarna är inte alls dagsfärska, utan har redan hängt med i ungefär fjorton år. Jag köpte dem i en affär i Vasa (Boutique Beauty) som på den tiden sålde både prylar och brudklänningar, men som senare specialiserade sig enbart på det senare. Om jag inte kommer ihåg helt fel kommer servettringarna från Sia. Ringarna har en siverplätering som mörknar med tiden, så det är lite jobbigt att putsa dem - men jag gillar dem ändå.

Jag ska alldeles strax åka ivät gill vårdcentralen för att bli besprutad med svinisvaccinet. Det verkar ju som om den värsta boomen är over, men man vet ju aldrig när influensan blossar upp igen.

Nu är glada julen slut

Vilken vacker helg vi haft! Här har det varit full rulle med än det ena och än det andra, så någon utevistelse har jag inte hunnit med, om man bortser från den korta stund när jag sprang ut och sköt några bilder av den numera övergivna julgranen och vår stackars gårdspump som snart är översnöad.

Julen är bortstädad och nu har jag satt igång med ett projekt som jag planerat och förfasat mig över i flera års tid - att måla vårt vitrinskåp i fulfuru vitt. Maken är snäll och hjälper till, för det har varit en hel massa pill och stök innan alla spröjsar lossnat och innan alla skåpdelar slipats. Hoppas resultatet blir någorlunda, så jag inte blir tvungen att åka till möbelaffären igen. Förra besöket (för en vecka sedan) resulterade i nya madrasser till maken och mig och ett stycke ny kontorsstol till yngre sonen.

Gammalt glas

I och med att skåpen i makens barndomshem skulle byta adress, fick en del glasprylar göra det samma. Inte till samma adress som skåpen dock, utan hem till oss. Det här gamla kakfatet är lite lustigt på grund av handtagen på två sidor. På fatet ligger det halsband jag fick av tomten, det som många av er trodde var ett armband. Halsbandet är oanvänt än så länge, för jag har ju knappt lämnat huset sedan julaftonskvällen.

De här två lila skålarna kan jag tänka mig att en bloggvän skulle gilla, men de matchar bra med min plommonröda Mariskooli, så de får nog stanna hos oss.

En svagt, svagt turkos skål med fint mönster:



och till slut en liten assiett med delvis samma mönster som en del andra artiklar i pressglas som jag har hemma sedan tidigare: