Duken är visserligen ny, men att människan skulle vara ny var väl litet att ta i. Hon är bara litet bättre. Bättre på att ta det lugnt och inte hetsa över småsaker - som veck och rynkor på dukar till exempel. Ännu för femton år sedan hade jag fått i nerverna av veck på en duk, i dag störs jag inte ALLS av sådana längre. Damm stör mig inte heller, medan jag ännu när våra söner var små nästan bodde med dammtrasan i handen. Stackars barn, stackars jag. Men som sagt, pedanteriet har fått sig en stor spark i aktern. Och inte en dag för tidigt.
6 comments:
Japp. Jag har också ändrat mig. Jag var så effektiv (?) att när jag var tjänsteman lade jag gemen åt samma håll för att det skulle gå fortare att få dom rätt och sätta fast dom......typ. Nu går det bra vilket som och det är rätt skönt, det liksom reder sig i alla fall. Vi har utvecklats!!!
Agneta kram
Agneta,
du var nästan ännu värre än jag, då. :) Men ja, vi har utvecklats. Till det bättre, vågar jag nästan påstå! Kram!
Vilket otroligt fint julkök i förra inlägget! Underbart!
Skönt att bli lite bättre på vissa områden:) Skulle behövas här med, tror jag...
Kram Pernilla
Nilla,
tack, snälla!
Jo, man får ju hoppas att utvecklingen till det bättre fortsätter så länge man lever. :)
Kram!
KUL du är tillbaka här igen!!
Det har var min väg till din "nya" blogg. Men nu skriver du åter här. Goodie good.
Ditt julkök är verkligen fint!!!
God fortsättning, fina Ingela!!
Kramar!!
Annika,
tack för det! (for now...)
Nu är julköket ett minne blott. I helgen rök allt det röda, och i går plockade jag t.o.m. elljusstakarna i fönstret även om jag hade tänkt låta dem hänga kvar ett tag till.
God fortsättning till dig med! Kramar!
Post a Comment